Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 11 maj 2013

Vår uppgift..

Hittade en krönika av Ann Söderberg så bra. Den handlar om hur vi föräldrar ibland uppmuntrar våra barn att ta avstånd från barn med diagnoser. Hur vi smittar av oss avoghet istället för förståelse. Den är så bra. Jag hoppas att ni läser hela, det är den väl värd.
Hon avslutar med orden:
En av mina söners bästa vänner har ADHD. Förutom att pojkens extremt tålmodiga och kärleksfulla föräldrar ska tampas med omgivningens fördomar kring deras ”bökige” son måste dom även se till att han utvecklas där det inte finns tillräckliga resurser. Det kan få vem som helst att krokna. Och nej, det är inga uteliggare på dekis som hytter med näven, utan vuxna välutbildade människor som på allvar tror att det handlar om en uppfostringfråga!
Jag säger bara: skärp er! Vår uppgift är inte att agera ordningspoliser på skolgårdarna utan att försöka förstå. Känna empati. Och dom som inte tycker att det finns plats för andra ungar än Polarn & Pyret-kloner borde ta sig en ordentlig funderare. Eller gå med i Sverigedemokraterna.
Nej, samhället borde ge en massa pengar och stöd till utsatta familjer i stället för att låta någon upcoming regissör med hybris göra ännu en skitfilm för 20 millar.
 

Själv skall jag iväg på en satsning för utsatta barn i vår stad. Hela stadsträdgården är hyrd och det är jippon överallt. Vi hoppas på massor av barn.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)