Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 21 maj 2013

Ja var är alla föräldrar

Hittade en bra inlägg. http://www.magasinetparagraf.se/kronikor/vart-tog-ni-vagen#.UZpKOekYNqw.twitter
En polis som skrivit och undrar vart alla engagerade föräldrar har tagit vägen.
Ni som kom till skolan och kollade läget. Jag minns pappan som kom in i vår klass när ett gäng killar varit elaka mot hans dotter. Pappan var fullständigt vansinnig. Skällde ut allt och alla. Ingen sa halv sju. Hela klassen satt och stirrade ner i bänken. Den där flickan fick vara ifred sen.
De föräldrar som gick in på fritids och hängde där en halvtimme innan det var dags att åka hem. Tog en kaffe med fritidsledarna. Slängde käft med lite ungar. Jontes farsa liksom. Han kom alltid, vi visste det. Jontes farsa var hård men rättvis. Därför gick han hem hos alla.
De där morsorna  som kom ut på gården och skrek att nu fick vi sluta lira boll. Mörkret hade fallit och det var dags för kvällsmat och sedan ner i bingen. De sa även till andras ungar.
– Gå hem med dig.
Vi höll truten  och gjorde som de vuxna sa. Morsan gick in och ringde polarnas föräldrar. Sa att hon skickat hem dem. Telefonkedjorna var givna. Vissa päron dök upp mer frekvent än andra. Visst suckades det.
– Fan nu kommer Henkes farsa.
Ibland för att skälla , eller bara för att visa hur man sköt en sträckt vrist. Han avbröt vårt spel. Men vi höll käft. Tittade otåligt på medan Henkes farsa sköt boll efter boll i målet. Sträckt vrist. Bredsida. Henke avled varje gång.
Föräldrarna var givna  under min uppväxt. De fanns där. Kollade läget. Sa ifrån. Ville vara med. Dök upp eller hämtades.
 – Jag säger till farsan om ni inte slutar.
En kille som var syrian brukade säga sådär. Vi retade killen, och hans farsa blev galen. Vi visste vad som gällde. Så fort killen gick för att hämta sin farsa så la vi benen på ryggen. Man ville på nåt sätt visa sig duktig inför vuxenvärlden. Man ville inte att polarnas föräldrar skulle tycka att man var ett dåligt umgänge. Vara ögontjänare och vara överdrivet trevlig. Inte tjafsa emot. Det var melodin.
Jag minns killen i fotbollslaget. Vi satt i omklädningsrummet. Killen satt på en bänk och sparkade på en dörr som inte gick att stänga ordentligt. Upprepade gånger sparkade han till den. En annan killes farsa kom in. Han sa till killen som satt och sparkade på dörren.
– Sluta sparka på dörren!
– Det gör väl inget, svarade killen nonchalant.
Gubben blev galen och skrek
– GÖR DET INGET!!!!????
Han tog killen i kragen och tryckte upp honom mot väggen. Gav honom en utskällning så att hans hår än idag står bakåt. Vi andra satt som förstenade.
Idag, 2013, hade väl den där farsan blivit anmäld. En ung kille har väl rätt att få sparka på en dörr utan att bli upptryckt mot väggen? Jag menar att den där farsan är sällsynt idag. Jag menar att de där morsorna som gick ner på gården och kallade in sina ungar inte heller finns i överflöd. Jag menar att vuxenvärlden inte alls på samma sätt rör sig i ungdomarnas värld.
Så sant det är. Vi behöver fler engagerade vuxna. Vuxna som vågar lägga sig i, vågar ifrågasätta, vuxna som vågar säga ifrån. Nu är det bara, i de allra flesta fall, på dagis och de lägsta klasserna som det händer. Uppåt högstadiet är det ingen som dyker spontant utan att bli efterfrågade.
Man stöter idag på alltför många ungdomar men även barn som inte har någon som helst respekt för vuxna. Som ifrågasätter allt man säger som är uppkäftiga. Något jag stöter på som lärare. Det kanske har med min proffession att göra men  jag säger till om jag ser något, men jag efterlyser fler som gör det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar