Dom tog "våra" barn: En dikt

Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.

Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 12 maj 2013

En dikt

Idag lånar jag en dikt:

*shhyyyy*
Lyssna….
Kan du höra dem?
Kan du höra barnen?
Kan du höra hur de viskande skriker igenom rymden?
... Kan du höra deras inre rop på hjälp?
Hur de ljudlöst sväljer sin förtvivlan?
Kan du höra dem?
Kan du höra vad deras tysta munnar vill säga dig?
”Snälla förstör mig inte,
jag är så fullständig och så vacker som jag är.
Snälla, gör inte om mig, klipp inte mina vingar
innan jag ens fått pröva dem.
Snälla, trasa inte sönder mig, för att sedan förbanna mig
för att jag är trasig.”
*shhyyyyy*
Öppna dina ögon…
Kan du se dem?
Kan du se barnen?
Kan du se den desperation som stormar igenom deras inre?
Kan du se deras lidande?
Kan du se alla de tårar som de inte längre orkar gråta?
Kan du se barnen?
Kan du se vad deras tomma blickar vill säga dig?
”Snälla låt mig inte gå förlorad.
Låt mig inte gå förlorad in i den förvridna vuxenvärlden.
Låt mig inte glömma allt som är mitt.
Låt mig inte försaka allt som är jag.
Låt mig inte förneka allt som jag kom hit för att vara.”
*shhyyyyy*
Öppna ditt hjärta…
Kan du känna dem?
Kan du känna barnen?
Kan du känna deras längtan igenom dina egna förlorade drömmar?
Kan du känna deras sorger i allt som du själv en gång försakade?
Kan du känna barnen?
Kan du känna vad deras bedövade hjärtan önskar säga dig?
”Snälla, respektera mig, kränk mig inte,
Jag är också en människa.
Snälla, älska mig och låt mig få älska,
utan villkor och förbud.
Snälla släpp mig fri och låt mig få flyga,
utan skam och skuld.
Snälla, ha tillit till mig…”
*shyyyyy*
Ja, när jag lyssnar så kan jag höra dem,
se dem,
känna dem,
Och varje gång som jag förlorar hoppet
om en mer kärleksfull värld,
så kan jag höra deras viskningar i etern…
Då kan jag möta deras hjälplösa blickar
bakom mina slutna ögonlock…
Varje gång som jag förlorar hoppet
om en mer medmänsklig värld…
så kan jag känna deras tårar längs mina kinder…
och hur deras bultande hjärtan slår i mitt…
”Ge inte upp på mig,
snälla ge inte upp!
Vad du än gör,
så låt mig inte gå förlorad…”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Varför

Vår familj har arbetat både som kontakt, avlastning och akut hem. Senare år valde vi fasta plac. för tonåringar men sist har vi haft två små barn. En s.k. uppväxtplacering ett begrepp som inte finns i lagen. Orsaken att man börjar är många men för oss var det att vi hade tid och plats och vill ta ett samhällsansvar. Som familjehem upptäcker man snart att man inte har några rättigheter vilket i förlängningen innebär att inte heller barnen vi jobbar med har några rättigheter. Många utsätts men familjehem hotas, anmäls och skräms i många fall till tystnad vilket för med sig att många inte vågar strida för de barn som är satta i deras vård. Kontentan blir att problemet inte uppmärksammas och redan utsatta barn far illa. Det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Den möjligheten saknar ett familjehem de är inte part. Alla lagar utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt men så är inte alltid fallet. Det jag stött på har fått mig att försöka ändra lagar och visa på de missförhållanden som förekommer. Jag har varit i riksdagen en gång och 19 av mina förslag ligger redan som lagförslag. Första lagen som en direkt konsekvens av vad som hänt oss kom nu d 1 juli 2010 då Lex Sara även omfattar socialtjänsten. Uppdrag gransknings program handlar om oss d 20 oktober och jag har nu fått ytterligare en inbjudan till riksdagen.

Stängt

Har sett att en del anklagar mig för att ha tagit bort eller strukit inlägg men det är inte sant. Efter att ha fått en anmälan på familjelivs sida valde jag att gardera mig och flytta bloggen i ett forum där jag inte stängs ner på grund av eventuella anmälningar. Först tänkte jag flytta med alla inlägg men det blev för jobbigt.

Hitintills har jag haft en länk dit men nu då beslutet kom att vi får hem dem finns det ingen anledning att ha kvar den så den har jag stängt ner.

Nu blev det inte så att vi fick hem dem. Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade en jurist som inte stått i domstol på 5 år, förlorade. skickade en som inte ens var på slutpläderingarna. Vi förlorade igen och då jag gick ut i press med det röstade ordförande emot ytterligare ett överklagande trots att han inför hela Sveriges befolkning stått och lovat att ta det så långt det gick för att pröva vikten av anknytning. Så blev det inte.

Det värsta är att vi inte vare sig var först eller sist. Jag får mellan 1-3 ärendena i veckan. Lika hemska, lika felhanterade....