Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 9 maj 2013

Ingen lyssnar ju

Hittar en artikel runt Robin som var med på Uppdrag granskning. En av de som missköttes så grymt av sin fosterpappa.
http://www.dt.se/nyheter/borlange/1.5857023-torterades-av-sin-fosterpappa-kampar-for-sin-ratt
– Vi kommer aldrig att sluta kämpa för vår rätt, det kan vi inte. Lagen måste ändras, annars får vi aldrig ett avslut. Och även vi behöver få höra ordet förlåt.
Det säger Borlängebon Robin Thysell, 44, som i tv-programmet Uppdrag granskning berättade om hur han som 15-åring utsattes för misshandel, övergrepp och skenavrättning när han bodde i en fosterfamilj i Skåne
 
Det han berättar kan inte kallas annat än ren tortyr:
I programmet berättar Robin om sitt första möte med fosterpappan.
– Man åkte på vad vi fosterbarn kallade för veckoresan. Det innebar att fosterpappan och fosterbarnet han hämtade åkte runt i Sverige och plockade ned dig på det sätt som han ville ha dig. Han plockade bort oönskade bitar, oönskat tänkande, säger Robin och berättar att han redan vid första stoppet på resan fick stryk av fosterpappan.
Så fortsatte det under de 22 månader som han bodde i familjehemmet, med ständiga kränkningar och fysiskt våld.
Skenavrättning med en skarpladdad pistol mot nacken, sexuella övergrepp med en dammsugare, är bara en liten del av allt det som Robin mer eller mindre dagligen utsattes för.
Han tvingades krypa flera hundra meter på en grusväg i bara kalsongerna tills knäna blödde och när han skulle äta band fosterpappan fast armarna på honom så att han bara kunde röra händerna.
En gång serverades han ett jättelass med makaroner med uppmaningen att han skulle att äta upp allt som fanns på tallriken.
– Jag sade att jag aldrig kan få i mig så mycket, men han tvingade mig att äta tills jag spydde rakt ut. Då skrapade han ner allting på tallriken, släppte loss mig och sa att nu ska vi gå bakom ladan och prata, säger Robin.
Och fortsätter:
– Där ute tvingade han mig att äta upp mina egna spyor och när jag kräktes igen skrapade han upp spyorna och gruset på marken på tallriken och tvingade mig att äta upp allt igen, om och om igen tills jag inte kräktes mer.
Robin Thysell berättar vidare om hur fosterpappan borrade hål i väggen till hans rum, kopplade in en högtalare och satte fast kablarna så att det inte gick att dra bort dem.
– Sedan tvingade han mig att ligga och lyssna på tysk marschmusik och Hitlers tal på nätterna, och när han upptäckte att jag lade täcket och kudden över huvudet, då höjde han volymen.
 
Jag ryser bara av att läsa om det. Tänk då hur det var att uppleva det...
Problemet är bara att barn har svårt att bli trodda.
I dagens juridik  står det om ett ärende där en flicka vittnar om sexuella övergrepp.
Tingsrätten ansåg att flickan berättade om de sexuella övergreppen på ett "konsekvent sätt" och dömde därför hennes pappa för våldtäkt mot barn. Hovrätten anser däremot att berättelsen i själva verket framstår som "inlärd och statisk" och friar därför pappan
 
Den ena instansen tror henne men inte den andra. De gör en helt annan bedömning av samma sak. Det handlar alltså inte om bevis eller "utöver allt tvivel" utan om tolkning och vem som har tolkningsföreträde, vems tolkning som är mest värd.

Sedan ett tillägg i lagen nu d 1 januari skall barn höras Men vad hjälper det om ingen lyssnar.

Det är idag inte längre anmälningsplikt utan anmälningsskyldighet. Om man ser eller misstänker att ett barn far illa skall man anmäla annars kan man åka dit själv.
Såg ett inlägg av Sofia Rapp  Hon har nyligen anmält oro runt ett barn. Nu har hon polisanmälts för det.
Hur går det ihop? Hon skall anmäla men då hon gör det polisanmäls hon.
Kan bara hoppas att den anmälan läggs ner fortfare än någon hinner blinka annars är ju lagen fullständigt tand lös.

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)