Dom tog "våra" barn: Morgondagens... vaddå

Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.

Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 29 april 2013

Morgondagens... vaddå

Anne Skåner bloggar om att dagens misskötta barn blir morgondagens misslyckade vuxna.
http://anneskaner.wordpress.com/2013/04/27/gar-dagens-vanvard-kan-bli-morgondagens-missbrukare/

Även om merparten av placerade barn klarar sig hyggligt som vuxna, är de procent som misslyckas den stora kostnaden. Det är morgondagens missbrukare, utslagna, uteliggare, hemlösa, förtidspensionerade, prostituerade, fängelsekunder etc men det är också där som morgondagens omhändertagande av barn finns. Vi måste med andra ord förändra innan vi kommer till den yttersta förnedringen, vi når inte nollprocentmålet, men vi kommer att kunna rädda betydligt fler.

Så sant det måste börjas i tid, innan barn blir trasiga vuxna. Det påminde mig om en artikel som Lisbeth Pippings skrev för ett par år sedan. Den handlade om pedofiler men är lika aktuell vad gäller utsatta barn. Att alla är lika medansvariga om man håller tyst.
http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/01/sma-offer-blir-stora-forovare

Först när de i sin tur förgriper sig på ett barn skriker man "Döda, döda." Men i nästan varje pedofil finns en liten pojke eller en liten flicka som själv blev utsatt för sexuella övergrepp om och om igen utan att någon såg eller vågade ingripa.

När brottet väl är begånget kommer våra "Varför?" och "Hur kunde det ske?" Finns det något svar? Ja, tyvärr. Det sker för att vi inte har civilkurage, vi vågar inte se de utsatta barnen. Vi har inte mod nog att agera då vi ser barn som far illa och därför lämnas allt för många små flickor och pojkar ensamma med dem som förgriper sig på dem. De blir tidsinställda bomber som exploderar en dag då vi minst anar det och vips kräver vi att de skall straffas. Men i själva verket är vi medansvariga för två offer.

Det är vackert att tända ljus och hålla en tyst minut, men räcker det?

Jag tycker att vi alla är ansvariga då ett barn blir utsatt. Våga se och agera medan det finns tid så att barn inte ska behöva bli utsatta för övergrepp, kanske dödas eller själva bli förövare

Hon undrade redan 2010 var skyddet fanns för barn som utsattes för övergrepp i myndighternas namn. http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/19/n-r-socialtj-nsten-misshandlar-barn-vem-finns-d-r-d-som-skydd-f-r-utsatta-barn

Rubriken var

När socialtjänsten misshandlar barn vem finns där då som skydd för utsatta barn?

Den handlade om oss och hur vi behandlades.

Fallet visar att barn fortfarande utsätts för myndighetsövergrepp. Inget barn ska någonsin behöva uppleva någonting liknande. Det går inte att skylla på okunskap, då vi i dag klart vet behovet av anknytning och trygghet. Något varenda socialsekreterare som arbetar med barn borde se som det viktigaste

Socialtjänsten är en viktig del av det svenska trygghetssystemet och ska garantera kommuninnevånarna trygghet I en del kommuner är det precis tvärtom, socialtjänsten skapar otrygghet och då kan bli riktigt otäckt för den enskilde och särskilt utsatta är barnen.

Även utomlands finns liknande historier En artikel i i SVD som tar upp Schweiz

Alla länder har sina mörka kapitel. I Schweiz handlar det om ”de stulna barnen”, en plågsam historia som just nu debatteras efter att regeringen gett en officiell och ceremoniell ursäkt.

Det höll på ända fram till 1981. Myndigheterna tog barn från familjer som bedömdes som alltför fattiga eller allmänt odugliga. Barnen placerades i bondefamiljer som satte dem i hårt och obetalt arbete. Inte sällan utsattes de för misshandel, svält och sexuella övergrepp. Flertalet – det handlar om runt hundratusen barn – fördes bort i mitten av 1900-talet men fosterhemspolitiken fortsatte långt senare.

Systemet breddades till att omfatta ogifta tonårsmammor, skolbusar och personer som ansågs vara lösaktiga, alkoholiserade eller arbetsskygga. De skyfflades undan på mentalkliniker, vårdhem eller fängelser. Undan offentligheten. En del hamnade på hem där de misshandlades och utsattes för övergrepp. Andra tvångssteriliserades eller tvingades ge bort nyfödda barn.

Man kan fråga vad det är vi skapar.
Dagens misskötta barn blir morgondagens ... ja vaddå?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varför

Vår familj har arbetat både som kontakt, avlastning och akut hem. Senare år valde vi fasta plac. för tonåringar men sist har vi haft två små barn. En s.k. uppväxtplacering ett begrepp som inte finns i lagen. Orsaken att man börjar är många men för oss var det att vi hade tid och plats och vill ta ett samhällsansvar. Som familjehem upptäcker man snart att man inte har några rättigheter vilket i förlängningen innebär att inte heller barnen vi jobbar med har några rättigheter. Många utsätts men familjehem hotas, anmäls och skräms i många fall till tystnad vilket för med sig att många inte vågar strida för de barn som är satta i deras vård. Kontentan blir att problemet inte uppmärksammas och redan utsatta barn far illa. Det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Den möjligheten saknar ett familjehem de är inte part. Alla lagar utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt men så är inte alltid fallet. Det jag stött på har fått mig att försöka ändra lagar och visa på de missförhållanden som förekommer. Jag har varit i riksdagen en gång och 19 av mina förslag ligger redan som lagförslag. Första lagen som en direkt konsekvens av vad som hänt oss kom nu d 1 juli 2010 då Lex Sara även omfattar socialtjänsten. Uppdrag gransknings program handlar om oss d 20 oktober och jag har nu fått ytterligare en inbjudan till riksdagen.

Stängt

Har sett att en del anklagar mig för att ha tagit bort eller strukit inlägg men det är inte sant. Efter att ha fått en anmälan på familjelivs sida valde jag att gardera mig och flytta bloggen i ett forum där jag inte stängs ner på grund av eventuella anmälningar. Först tänkte jag flytta med alla inlägg men det blev för jobbigt.

Hitintills har jag haft en länk dit men nu då beslutet kom att vi får hem dem finns det ingen anledning att ha kvar den så den har jag stängt ner.

Nu blev det inte så att vi fick hem dem. Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade en jurist som inte stått i domstol på 5 år, förlorade. skickade en som inte ens var på slutpläderingarna. Vi förlorade igen och då jag gick ut i press med det röstade ordförande emot ytterligare ett överklagande trots att han inför hela Sveriges befolkning stått och lovat att ta det så långt det gick för att pröva vikten av anknytning. Så blev det inte.

Det värsta är att vi inte vare sig var först eller sist. Jag får mellan 1-3 ärendena i veckan. Lika hemska, lika felhanterade....