Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 17 april 2013

Blodsband inte viktigast

Och så var det barnet som blev utbytt på BB. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16605998.ab det upptäcker de då hon är 9 år.
 
Sophie Serrano fick inte sin biologiska dotter när hennes första barn fötts. Året var 1994 och babyn sov i rummet intill så att mamman skulle få vila efter en svår förlossning. – När sjuksystern kom med babyn kände jag inte igen henne. Jag undrade därför om hon inte blivit förväxlad med en annan baby.
Systern hävdade bestämt att inget misstag skett.
– Hon fick mig att skämmas för mina ”misstankar”. Så jag blev tyst, berättar hon för Aftonbladet.
Med åren blev dock utséende skillnaderna uppenbara och Sophie Serrano lät undersöka saken.
– När resultaten visade att min dotter inte var min biologiska flicka, blev jag chockad och grät hejdlöst.
– Samtidigt älskade jag henne över allt annat, säger hon.
Dottern Manon minns när mamman berättade den dramatiska händelsen för henne. Hon var då 9 år gammal.
Efter viss tid fann Sophie den andra familjen som fått hennes biologiska dotter. Hon har döpts till Mathilde.
De båda familjerna har träffats. Men efter ett tag tog kontakten slut.
– Vi lever i två skilda världar och har inte mycket gemensamt, berättar Manon.
Det har aldrig varit tal om att byta familj för flickorna.
– Nej oh nej. För jag är Manons mamma för alltid, försäkrar Sophie.
Trots den dramatiska händelsen säger Sophie Serrano sig har lärt något av den.
– Blodsbandet är inte det viktigaste. Jag älskar nämligen Manon lika mycket som mina två andra biologiska barn, säger Sophie.
 
Det är ju det jag sagt hela tiden...
Upplagd av kl.

1 kommentar:

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)