Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 20 augusti 2015

Om de bara kan

Hur barn uppför sig beror på hur de uppfostras. Hittade en bra artikel om det; Barn gör rätt om de kan. Men är det alltid så?
Är det så att de alltid vill?
http://m.gp.se/kulturnoje/1.2805130-barn-gor-ratt-om-de-kan
”Barn beter sig bra om de kan.” ”Barn som kan uppföra sig gör det.” ”Barn gör rätt om de kan”.
Det viktigaste ordet i meningen är ”kan”. Skillnaden mellan ”Barn gör rätt om de kan” och ”Barn gör rätt om de vill” är bara ett ord, men samtidigt oerhörd. Människosynen bakom ”barn gör rätt om de kan” och ”barn gör rätt om de vill” skapar två olika umgängen mellan vuxna och barn, två olika världar. Kanske till och med två helt olika möjligheter för ett samhälle att skapa sin framtid.
Så mycket barnuppfostransnit, så mycket pedagogik har varit upptagen vid det där lilla ordet ”vill”. Om bara barnet vill, så kan det. Det har formulerats under säkert miljontals kvartssamtal och utvecklingssamtal. Det har deklarerats i barnkammare och klassrum. Det har drivit fram en syn på barn som medfört att hela ansvaret för problem – och problemskapande beteenden – hamnat på barnet. Bara du vill, så kan du.

Om det ändå vore så enkelt.

– Sluta, säger Ross Greene och gestikulerar bestämt med sina fritt dinglande ben, sluta tala om för de här barnen vad de redan vet. Det hjälper inte med konsekvenser. Det hjälper inte att tjata. Om barnen själva skulle kunna beskriva vad som händer när de än en gång brutit mot en regel, skulle de troligtvis uttrycka det som att det måste ha uppstått något tillfälligt hårdvarukrångel. En kort stund före och en kort stund efter har barnet vetat precis vad som varit rätt och fel. Men just då, när regelbrottet inträffat, då har inte den kunskapen varit tillgänglig.

Orsaken, enligt Greene, till det där hårdvarufelet, är att vissa av de förmågor som krävs för att klara av det som förväntas av barnet inte varit tillräckligt utvecklade. Det är, säger han, ungefär som med läsning eller matematik. Ibland handlar det om förmågan att lära sig läsa med flyt eller förstå relationen mellan positiva och negativa tal, ibland om förmågan att klara av att vänta, tänka efter före, se saker ur en annan människas perspektiv eller klara av förändringar.

– Barn låter inte bli att läsa för att de inte vill, utan för att de inte kan. Detsamma gäller för de barn som har sociala, kommunikativa eller känslomässiga svårigheter.

Så klart. Ingen skulle väl – nuförtiden – komma på att försöka straffa bort läs- och skrivsvårigheter. Lika otänkbart borde det vara att försöka straffa bort problemskapande beteenden. Det är det som är Ross Greenes huvudbudskap. Barnet som har svårt att läsa behöver hjälp att utveckla de förmågor som gör det svårt att läsa. Samma sak gäller barnet som har svårigheter med exempelvis impulskontroll och att tänka efter före. Men i stället för att se det, har vi så lätt att fastna i barnets oönskade beteende. Och så pratar vi bara om det: Du måste sluta slåss! Du måste göra läxan! Om du gör läxan varje dag får du åka till Liseberg! Om du slåss en gång till så får du inte åka till Liseberg! Så klart barnet skulle välja att åka till Liseberg om hen fick möjligheten. Om hen kunde! Men det är ju det som är problemet. Barnet kan inte. Och i stället för att hänga upp oss på beteendet måste vi börja samarbeta med barnet för att förstå vad det är som ligger bakom beteendet.

Under en lunch pratar jag med Ross Greene om relationen mellan barn och vuxna. Varför får vissa barns outvecklade förmågor sådana explosiva konsekvenser? Han svarar blixtsnabbt:

– På grund av hur vuxna försöker lösa barnens problem.

Och lägger nästan lika snabbt till:

– På grund av att vuxnas förväntningar på barn krockar med barns förmågor. I dag måste allt yngre barn sitta still och koncentrera sig allt längre. Vi måste tävla med Finland sägs det. Men ju högre ribba, desto fler förlorade barn.

ROSS GREENES SYNSÄTT OCH METOD I SAMMANFATTNING
Barn med problemskapande beteenden vet i allmänhet skillnaden mellan rätt och fel, är motiverade att göra rätt och har gissningsvis redan alldeles för många gånger blivit bestraffade för handlingar som har sina rötter i barnets bristande färdigheter. I stället för att fokusera på barnets beteende och hitta på konsekvenser för detta, kan den vuxna med fördel jobba så här:

1. Ta reda på vad för färdigheter ett problemskapande barn saknar.

2. Ta reda på vad det är för olösta problem som utlöser barnets problemskapande beteende (det vill säga vilka förväntningar som barnet har svårt att möta).

3. Börja lösa dessa problem. Jobba förebyggande och tillsammans med barnet. Ta två eller max tre problem i taget.

 
Men är det verkligen så att barn alltid vill? Får säga att jag inte tror på att det gäller i allt. Tex att läsa läxor, städa rummet, hjälpa till att duka eller ta disken. Då handlar inte om de kan möjligen kan det var så att de inte förstår vad uppgiften går ut på men där anser jag att det handlar om viljan att vilja försöka. Men i många fall kan det vara bra att ta ett steg bakåt och fundera på om det beror på ovilja eller  oförmåga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar