Som liten älskade jag lilla huset på prärien. Men jag minns inte att jag såg då Laura blev stor eller gifte sig. Blev lycklig så jag såg att de går i repris nu och se då jag har chansen.
Familjen Ingalls har först adopterat en pojke seden var det en familj som åkte med då pappa Charles skulle någonstans med varor. Föräldrarna körde ihjäl sig och lämnade två barn, en pojke och en flicka efter sig.
Charles letade reda på en farbror men han var guldgrävare och tyckte inte att han kunde ta hand om dem. De skulle då till ett barn hem men Charles kunde inte lämna dem där utan det blev att de fick följa med hem, även om det var trångt. Han och Caroline lämnar in om adoption men det är ett prövo år.
En månad innan adoptionen skulle gå igenom så dyker farbror upp Han är gammal men har hittat guld och har mer pengar än han kommer att kunna göra slut på. Han stannar först någon vecka och tar med banren ut p äventyr och köper kläder åt dem. Det visar sig sedan att han vill ha med dem. Han är så säker att de skall välja bort det trånga hemmet som nu är deras och familjen som de nu ser som sin och välja honom så att han säger att de själva får bestämma. men han har fel. De väljer att stanna. Han tar då dit advokat och domare och trots att domaren tycker att det är fel kan han inte annat än att döma vårdnaden till honom. Barnen blir förtvivlade. Särskilt flickan som skriker åt honom att han ljög.
Flickan går så långt att hon säger att hon hatar honom. Att hon kommer att rymma.
Det visar sig att han sär sjuk och tvingas flytta ännu längre bort för att klara sig. Till väder som är torrt och han sansar sig och åker till familjen som sitter vid bordet och äter. Han talar om att han fått ett besked att han måste åka långt bort, att de inte kan följa med. Att han vill att de stannar och blir Ingalls på riktigt.
Då barnen förstår vad det är han säger blir de överlyckliga. I sista scenen går flickan fram till honom med tårar i ögonen och kramar om honom och säger tack. inte för att de fick stanna utan Tack för att du fick oss att älska dig igen.
Tänk vad många som skulle, borde förstå att det skulle bli bättre om de släppte taget slutade tvinga barn till saker de inte vill eller mår dåligt utav. Många barn skulle nog som flickan våga börja älska igen.
Jag tänker på "våra" små som inte tillåts älska oss, som inte tillåts ha kvar oss i sina liv, som gång på gång blir besvikna. Jag tänker på mamman som de inte vill träffa och mer och mer slipper träffa. Tänk om hon kunde förstå att enda sättet att få tillbaka dem är att släppa taget och låta dem komma tillbaka själva. Man kan inte tvinga någon att älska lika lite som man kan tvinga någon att sluta älska. Att man måste förtjäna förtroende, tillit och kärlek.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Mycket fint skrivet och en bra reflektion <3
SvaraRadera