Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 3 oktober 2014

Bisarr bild

Fick se en bild som fick mig att sätta i halsen.
http://pd-online.se/?p=4029
När de kommer närmare ser jag att flickan har ett koppel runt midjan, ett koppel som är fastknutet i en tvättlina, en lina som sitter fast i cykelns pakethållare. Mannen cyklar så fort att flickan är tvungen att springa för att inte ramla omkull. Flickan är smal och jag noter hennes stora skrämda ögon. Hon kanske är åtta år, kanske tio.
Vad är det jag bevittnar? Är det en bisarr lek mellan far och dotter?
När det passerar och jag ser den lilla flickans förtvivlade ansikte och mannens hårda mörka blick inser jag att det inte är någon lek. Jag fortsätter att gå, kan inte riktigt ta in det jag har sett. Jag förstår inte. Jag hör flickans förtvivlan och vänder mig om.
Mannen har stannat sin cykel. Flickan står böjd och tittar upp på honom. Ingen säger något. Så börjar han cykla igen, tillbaka den väg de kommit. De passerar mig igen, flickan som en hund i ett koppel, tvättlinan slår till min ena matkasse. Flickan stapplar men mannen stannar inte. Jämrandet ger mig kalla rysningar.
Jag vill skrika: Stopp! Men kommer mig inte för.
Jag släpper kassarna och får upp min mobiltelefon. Jag hinner ta en bild innan de försvinner bakom kröken. Står handfallen en stund innan jag sliter tag i kassarna och småspringer fram till husknuten. Men mannen och flickan är borta, som uppslukade.

Det här fotot är beviset på att jag inte har drömt eller blivit galen.
Jag är konfunderad och skrämd. Men jag begriper ingenting.
 
Alltså jag förstår inte. Man hinner få upp telefonen och ta kort men man kommer sig inte för att ingripa? För mig är det yttersta beviset för att få vågar agera, ingripa. Att det blir viktigare att dokumentera än att faktiskt göra något. Vad gjorde hon sedan? Ringde polisen? eller bara lade ut bilden för allmän beskådan? Visar upp bilden för vänner med orden titta vad jag såg. Visst är det konstigt och sedan diskuterar vad som kunde vara anledningen till att flickan sprang efter en cykel i koppel. Går hon dit igen för att se om det händer igen för att då ingripa? Jag fattar heller inte och jag blir arg.... arg över att så många reagerar men så få agerar. Det är så lätt att klaga och förfasa sig men så mycket svårare att göra något själv.  Men om vi inte börjar, om vi tittar på utan att göra något blir vi i mina ögon medlöpare delaktiga. Snälla börja agera gör något. Om bara det att ni går med i en organisation som gör något. Ni är välkomna i våran Bpis http://bpis.hemsida24.se/ Men ser ni så gör också något annars är du lika delaktig.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)