Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 15 oktober 2014

Efter gårdagens program

Då är det svall vågor efter gårdagens program BArnombudsmannen bloggar
http://barnombudsmannen.blogspot.se/2014/10/att-ta-ansvar-for-barn-i-familjehem.html
Ikväll visade TV4:s Kalla fakta en dokumentär om sorgliga brister i skyddet av barn i familjehem. Det är inga nyheter, men dessa reportage måste fortfarande göra oss lika förbannade. Inget ansvar är större än när staten griper in och omhändertar ett barn. Det barnet har rätt till trygghet. Och det ansvaret får vi inte svika.
Samtidigt är det viktigt att inte låta vår upprördhet gå ut över alla de många familjehem som varje dag bidrar till att tända nytt hopp i barns liv. Som öppnar sina dörrar, sina familjer, ger trygghet och bidrar till utveckling. Vi måste tala mycket mer om hur vi kan rekrytera fler familjehem och hur vi kan stödja de familjer som finns där för barn som behöver en plats för en kort tid eller för ett helt liv.
Vi måste också tala om de duktiga socialsekreterare som lyssnar på det barn det handlar om, som ser barnets rättigheter och som gör stor skillnad. När det fungerar bra är det unika möten. De barn jag lyssnat på berättar om individer med namn, de fanns där och de kommer aldrig att glömmas bort. Men vilka förutsättningar får den sociala barnavården? När är det en prioriterad politisk fråga? I vår rapport Signaler berättar vi om hur socialtjänsten i grunden måste reformeras för att frigöra den energi och den kraft som behövs i arbetet för barn och unga.
Han utkräver ansvar. och han kommer med ett antal förslag
Placerade barns rättigheter måste tydliggöras i lagstiftningen. Det som LVU-utredningen har i uppdrag att föreslå inom kort
Staten måste ta ett nationellt ansvar för att kommunerna sköter tillsynen av familjehemmen. Barn i familjehem måste ha samma möjlighet att komma till tals som barn placerade på HVB. Vi behöver få en bättre nationell bild av hur barn upplever sin situation och fler verktyg för att säkra en trygg vård. Nationella brukarundersökningar där barn i familjehem kommer till tals behöver genomföras regelbundet.
De företag som ger konsulentstöd till familjehem - det som Kalla fakta tog upp - måste få ett tydligt regelverk. Det ska precis som LVU-utredningen nyligen föreslog krävas tillstånd och kommunerna som anlitar konsulentstöd måste ha tydliga avtal. Det som är kommunens uppgift - själva myndighetsutövningen - får aldrig överlåtas. I tillägg till detta tycker jag också att minst samma krav ska ställas på konsulentfirmorna som på familjehem vad gäller registerutdrag och grundläggande utbildning.
 
Unicef twittrar likaså Rädda barnen, Göran Johansson som gjorde vanvårdsutredningen.
Den nya barnministern öppnar för hårdare kontroller av de företag som har familjehem samt kommunerhttp://www.tv4.se/nyheterna/klipp/barnministern-%C3%B6ppnar-f%C3%B6r-h%C3%A5rdare-kontroller-2989880
Ordförande i Simrishamn menar fortfarande att de inte gjorde fel även om Socialstyrelsen säger att de brustit på nästan varenda punkt. Det som förvånar mig är att de inte väcker åtal.

Nu äntligen efter två år går kommunen hennes mamma till mötes och säger att de kan tänka sig att betala för gravplatsen. Men de måste först få in en ansökan som de sedan får ta ställning till.

Det har tagit två år och det skulle till ett program på TV. Varför skall det vara så svårt att erkänna att man gjort fel och rätta till något man ställt till med?
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Anonym15 oktober 2014 kl. 11:58

    Samma mönster präglar ju skolor av idag , som inte tar tag i problem, lägger större delen sv skulden på den mobbade, eller familjen-så får därför så många mobbade barn byta skola , istället för att skolor lyder lagar , och verkligen följer likabehandlingsprincipen - de agerar. Också många gånger som om skolan/ myndigheter är perfekta, och straffar ibland oliktänkande , precis som soc straffar till höger och vänster -utan att tänka på det...

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)