Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 11 juli 2013

Vem kämpar om vi inte gör det?

Hittade ytterligare en artikel runt de två barn som skall utvisas efter 2,5 år i familjehem.
http://www.dt.se/nyheter/falun/1.6062111-barnen-utvisas-trots-dodshot
– Svenska myndigheter har misslyckats, säger advokaten Arvid Danielsson.
Ja jag kan bara hålla med.
– Föräldrarna har mått och mår obeskrivligt dåligt, och läkare har funnit att det finns en risk att de begår utvidgat självmord, det vill säga tar med både sig själva och barnen in i döden. Trots detta, och trots att man satt in enorma resurser för att få familjen att må bättre så anser man nu att man kan utvisa dem.
I beslutet från Migrationsverket står följande. ”Omständigheten att föräldrarna har uttalat hot om att de vid en utvisning kommer att begå utvidgat självmord innebär inte enligt Migrationsverket att det föreligger medicinska hinder mot utvisning.
Inte heller det faktum att Billur endast var 14 månader när hon kom till Sverige, och att Raul är född här, är något hinder, enligt Migrationsverket.
– Vi fick reda på det här i dag, så vi är fortfarande chockade och självklart väldigt ledsna, säger familjehemsmamman Lisa Breiting.
– Det är som advokaten säger, det här är det värsta fall han varit med om.
I beslutet står att man ska se över hur azerbajdzjanska myndigheter ska kunna placera barnen på barnhem eller internatskola, något som starkt ifrågasätts av både Lisa Breiting och Arvid Danielsson.
– Barnen är placerade hos oss med LVU eftersom det finns en oro för deras liv och föräldrarnas hälsa. Hur ska deras myndighet kunna säkerhetsställa deras säkerhet när den svenska psykiatrin inte klarat av att vända föräldrarnas mående, undrar Lisa.
– Hur ska barnen, i den här traumatiska upplevelsen, ens kunna kommunicera med personal och andra barn, säger Arvid.

Lisa och Patric har berättat om beslutet för barnen, men det är svårt för dem att greppa.
– De här barnen har funnits i vår familj i flera år. De har hela sitt liv, och alla sina kompisar här. Flickans kommentar till mig var att hon ju inte ens kan prata det språket.
– Men vi kommer absolut inte godta det hä r beslutet, det är inhumant. Och om inte vi kämpar för de här barnen, vem ska då göra det?
 
Ja om de inte kämpar för barnen vem skall då göra det?
Ändå är det vad familjehem  förväntas göra.
Ingenting.
Vvi skall stå brevid och se på medan myndigheter våldför sig på barn och det skall vi göra bara för att vi inte råkat föda dem. Det är inte klokt.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)