Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 23 juli 2013

Finska krigsbarn

Tittade härom kvällen på ett program om Finska krigsbarn som åkte runt i spåren av den resan de gjorde då de kom hit under kriget. Små barn med en lapp med namn och nummer runt halsen.
Min mamma var en av dem.
De allra flesta fick det ändå bra. Många adopterades och fick stanna som min mamma. Men en del tvingades hem efter 5-7 år och trasades sönder. Kom hem till sin familj som de inte längre kände igen. Tvingades lämna en familj de kommit att se som sin egen.

En kvinna berättade om hur fosterpappan for till skogs då de kom för att hämta henne och hur de fick åka i oförrättat ärende och hon tillsist blev kvar.

En man berättade om tåget som hämtade upp barnen som tvingades hem och hur fosterföräldrarna och barnen grät då de tvingades lämna dem de kommit att älska.

En dam berättade hur mamman egentligen inte hade möjlighet att ta hand om henne då hon tvingades hem och hur hon längtade "hem till Sverige". Hur mamman tillsist skickade tillbaka henne men hon fick strida mot myndigheterna för att så skulle ske.

En man frågade hur regeringen kunde ta sådana beslut och varför de sedan inte tog ansvar för hur det blev. Hur man först slet barnen ifrån sina föräldrar trots att det i vissa fall (har man konstaterat) inte ens behövdes. Hur man sedan gör samma misstag igen då barnen äntligen rotat sig.

Det var inte utan jag kände igen hur man hanterar barn idag. Har man inget lärt sig?

Hittade en bra krönika http://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/samhallet-sviker-igen-och-igen-och-igen/
Utredningen kom fram till att över 5 000 barn mellan åren 1920 och 1980, hade trakasserats, vanvårdats och misshandlats i staten namn. Barn som fortfarande som vuxna lider av sviterna, barn som fått sina liv förstörda.
Dessa 5 000 kräver nu ersättning, det vill säga de som överlevde. Det har också fattats ett beslut av regeringen att de som vanvårdades skulle få en ersättning av staten. Men det var inget enkelt beslut. Först sa ansvarig minister Maria Larsson nej till att betala ut pengar med argumentet att det inte går att göra det rättssäkert, inte rättvist och att det är svårt att hitta någon ansvarig. I det här fallet blev det väldigt tydligt att politiker inte behöver ta ansvar för sina fattade beslut.
Det pågår fortfarande och som jag sagt hur länge som helst ansvaret måste tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar