Fick en länk till ett program om flyktingar. Sex personer ifrån Australien fick åka samma väg som några flyktingar för att få en inblick i hur det var. http://www.svt.se/flyktingar-ak-hem/se-program/ Det är tre delar. Har jag gjort rätt skall alla tre programmen hittas längre ner på sidan.
Tror inte att någon lämnas oberörd. Flyktingar åk hem heter det, men till vad?
Jag har hört många felaktiga åsikter vad gäller flyktingar. Att det bara är killar som kommer för att sedan ta hit sina familjer. Att de är rika egentligen och sedan bara kommer hit för att leva på oss.
Faktum är att jag också skulle ta mig rätt långt om jag sålde allt jag hade. Faktum är att om man väljer, förlåt inte har något val, så skickar man den som har mest chans att överleva, att lyckas och i många av de länder det handlar om är det bara killarna som haft förmånen att gå i skolan, lära sig något alltså har större förutsättnignar att lyckas. Skulle de mot förmodan göra det så förstår nog alla som sett bara ett enda ett av programmen att de gör allt de kan för att ta hit, hjälpa hit sina familjer, mäniskor som de älskar. Vem skulle inte gjort det?
I tredje programmet besöker de ett sjukhus som gör vad de kan med små möjligheter att rekonstruera mäniskor som råkat ut för bomber och annat. Barn som fått ansikten bortsprängda eller ben, armar och annat.
Det är så lätt att döma eller ha åsikter om personer man inte känner eller har på nära håll. De värsta rasister tror jag inte känner en enda invandrare personligt.
Nu vet jag att jag generaliserade men jag tror att det är så.
Har pratat med många som inte är så "invandrar vänliga" och då man frågar hur många de känner är det inte en. Hur vet de då hur de har det? Jo man ser ju hur de lever... på håll. Kommer i sina fina kläder. Kläder som inte personen som uttalade det hde råd med. Men ingen vet om de köpt det second hand eller om de sparat länge...
Sedan kanske det är så att de inte sätter värde på samma saker som vi. Allt annat vi spenderar pengar på, gardiner, blommor, porslin i sama färg eller sort. Dukar och mattor och annat som egentligen bara är till för att visa upp en yta eller skapa hemtrevnad. Men varför skapa hemtrevnad om man inte ens vet om man får stanna?
Skulle de träffa någon så gäller det ju inte dem för de är ju inte likadana eller...
som en sa om den enda färgade familj hon kände till, men den familjen jobbar ju, barnen går ju i skolan och de umgås ju med oss, svenskar... precis som hon trodde att inte alla vill det eller längtar efter ett vanligt liv med jobb och möjligheten att betala för sig.
Visst ser det ut som om de trycker ihop sig och det blir rena länder i vissa stadsdelar men det är inte alltid de själva valt det. Det kan också vara som en sa, här blir det att jag umgås med mäniskor som jag aldrig hade valt hemma bara för att de är hemifrån. Nog känner jag igen det från semesterresor. vi har väl också en tendens att dras till andra svenskar, bara för att de är svenskar. som då jag tågluffade ett år och vi inte hlört svenska på en vecka och sedan stötte ihop med andra svenskar. Vad skönt det var. Att få tala sitt modersmål, att förstå allt de sa, att känna igen sig.
Det kan ju vara så vid varenda utlandssemester. Man träffade någon och lovade att hålla kontakten men vad blev det av det? Ingenting, vi var inte samma personer då vi kom hem, hade olika liv.
Det är barn som far illa men självklart även vuxna precis som om det vore mindre hemskt. Alla mänsikor har rätt till förlåt borde ha rätt till ett drägligt liv.
Men de ses altför lätt som ett hot bara för att man inte känner, de blir för många eller av någon annan anlednign som ger en orsak att ha något att skylla på. Hur är det inte med bärplockarna som det talas om på Tv just nu? Det kommer folk dit och hotar dem så de inte kan, vågar bo kvar i tältlägren de lurats till med löften om att tjäna såpass att deras familjer kanske skulle kunna haft det lite drägligare i vinter.
I länken hittar du förhoppningsvis alla tre avsnitt och kan välja att se dem. De är ca en timma vart och ett.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan bara instämma i det du skriver. Som familjehem till ett barn i flyktingfamilj så har vi fått lära oss på nära håll om hur Migrationsverket och övriga samhället fungerar avseende flyktingar. Jag säger bara fy fan... Vi känner en sån frustration ibland och önskar att vi kunde hjälpa mer än vi gör ibland... "Vår" familj har berättat skrämmande historier om vad de utsattes för i hemlandet och det finns organisationer här i Sverige som skriver under på att det är så det går till. Men Migrationsverket menar att det inte går att bevisa, så de ska skickas åter... Nej, hur bevisar man att man blivit våldtagen eller misshandlad i ett land där det är polis och regim som genomför det???? Hur bevisar man att man hamnar i fängelse om man återvänder? Skriver regimen ett brev till svenska Migrationsverket och berätter det?
SvaraRaderaStackars maktlösa människor...
Tack för inlägget, jag nickar instämmande under hela texten :) Nu ska jag titta på dokumentären som du rekommenderar. Kram på dig! /Sarah
SvaraRadera