Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 23 juli 2012

Inte lätt

Har just lagt på telefonluren där jag i ett samtal fått höra ett antal håresande berättelser till med ifrån Mark. Det är en familj som bor i en grannkommun och har tillfrågats någora gånger men sagt nej. De har däremot kompisar som jobbar åt Mark och har vänner och bekanta som bor i Mark. Jag slutar inte att förvånas. I vissa fall verkar det inte ha blivit så mycket bättre.

Vi diskuterade en hel del av felen vi ser och ingen verkar bry sig om eller gör något åt.

Det handlar ju om barn där staten fått gå in för att de på ett eller annat sätt missköts. Men då de sedan missköts i myndigheternas försorg så är det ingen som har ansvaret. Om man missköter sig som bioförälder kan man LVUá ditt barn men om soc missköter händer ingenting.
De får kritk. Aja baja så får man inte göra men en bio förälder förlorar barnet. Ett familjehem kan förlora både rykte, inkomst och barn de älskar och kan bli stämplade för livet trots att de inte gjort fel. Man kan undra vem som har ansvaret för barn i socialtjänstens vård då det går fel. Det är ju inte handläggarna, de har ju itne personligt ansvar och inte cheferna för det skall vara uppså¨t och det kan det inte vara så man inte har hand om det löpande.
Oftast anklagas vi som familjehem men vi får vare sig vara med och planera vården eller påverka den utan skall i de flesta fall bara "utföra order".
Om något händer så får vi höra att de skall vi räkna med, det är ju inte våra barn.

Ett familjehem får inte leva på "jobbet"men samtidigt krävs i många fall att en skall vara hemma. Man får leva på det om man är jourhem men inte familjehem.
Ersättningen ca 5-15 kr i timmen, beroende på ersättningsnivå, kräver engagemang 24 timmar timmar per dygn.

Det har hitintills inte varit pensionsgrundande och inte heller lägger det grund för A-kassa. Det var tidigare heller inte SGI grundande vi fick alltså inte sjukpenning utifrån ersättningen.

De som har "jobbiga" placeringar behöver ibland bara stöd, avlastning för att orka men det sitter så långt inne att det känns som om soc i många fall hellre väntar och omplacerar istället. Hörde om en pojke som flyttats en gång om året  nu i sju år. Ett familjehem som behövde avlastning med ett mindre kolikbarn fick höra att om de behövde hjälp så sa de ju att de inte klarade uppdraget och omplacerade två små barn som bott där något år.

Älskar man inte barnen så engagerar man sig inte tillräckligt men om vi älskar dem för mycket eller som våra egna så blir det problem. Då är det inte bra det heller.
Ifrågasätter vi kan vi upplevas som ett hot och ifrågasätter vi kan vi förlora uppdraget.

Sedan tar allt så lång tid. Hörde om ett jourhem som nu sade upp sitt uppdrag i protest eftersom de haft sin jourplacering i 8 månader. De inte vill att barnen skall känna sig på undantag. Då familjen och andra placerade barn planerar semester eller andra evenemang vet de ju inte om jourbarnen skulle vara kvar när man väl skulle göra det man planerade för.
Att inte veta vart man skall vara, vart man skall bo, inte kunna rota sig, känna sig hemma medan månad efter månad går är en omänsklig situation för vem som helst men det är vad man utsätter placerade barn för.

Vi som familjehem har ingen rättslig status och vi har inga förmåner. Vi kan förlora jobbet över dagen och vi skall vara glada om vi överhuvudet taget har kontrakt. Vi tvingas skriva på saker som vi inte styr över bara för att andra gör det och ingen brukar ifrågasätta och gör vi det kan vi anses vara ett problem.
Vi har inte jobb utan är kontrakterade. vi får sällan eller aldrig ett tack en blomma eller ens ett julkort som uppskattning. Blir vi felbehandlade får vi ingen kompensation och vi ifrågasätts och anklagas trots att vi utretts och synats i sömmarna mer än någon annan.

Inget annat yrke kräver att man redovisar för sitt sexliv, sin syn på politik eller ekonomi, sina familjerelationer för vilt främmande mäniskor som inte ens är utbildade psykologer eller man valt själv. Det finns heller inget annat jobb mig veterligen där man om man som vi förlorar jobbet och anklagas felaktigt, fastslår att det var fel ändå inte får kompensation utan istället ifrågasätter oss inför vänner, släkt och andra runt om som skola och BVC.

 Man kan undra varför någon över huvudet taget gör det.

En familjehems mamma jag talade med berättade att hon i en utredning bedömdes ha för lite behov av uppskattning för egen del. De hade svårt att bedömma om det var bra eller dåligt.
Men är det inte så med de flesta familjehem?
Man gör det inte för att någon skall uppskatta det man gör, man gör det inte för att få en klapp på axeln för att få beröm, Oh vad ni/du är duktig utan för att man känner att man gör något gott för de barn man tar hand om. Man tar ett samhällsansvar. Som en familjehems mamma sa jag kände mig så stolt för att jag blev betrodd.

Jo det var ju det man känner sig betrodd, uppskattad och stolt över förtroendet. Man känner att man tar ett samhällsansvar. Man känner att man gör skillnad. Inte för klappen på axeln även om den mer än värmer och behövs ibland och det skulle ju inte skada om samhället började uppskatta och ersätta och ge Credit för det vi faktiskt gör. för det bvi gör är storslaget och bra. De flesta fosterbarn lyckas faktiskt. Ni ser Stefan Löfven (s) han kan bli stadsminister trots att han varit familjehems placerad eller det kanske är just därför....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar