Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 4 mars 2011

Lagen skall vara lika för alla

Jag förstår fortfarande inte hur man som myndighet kan få månader efter månader på sig att rätta till och sedan då det inte händer tillräckligt mycket få uppskov eller ytterligare tid på sig.

Den första kritiken kom i mars förra året. De fick till maj på sig att göra något. Sedan var det sommar och semester och de fick uppskov. Sedan kom verksamhetstillsynen och kritik för den. Och sedan ytterligare månader för att fixa det. Två gånger har socialstyrelsen varit nere för att se om de gjort det de påstår och varje gång får de mer kritik. Nu i januari var socialstyrelsen där igen och konstaterade att det inte hänt så mycket som de krävt men inte ens nu blir det böter utan de får ytterligare två månader på sig att fixa till det. Och de tror inte att de skall klara det för det är för kort tid.

Den här förvaltningen har misshandlat människor både psykiskt och fysiskt kan man säga. Och de får månad efter månad på sig utan att det händer så mycket.

Tänk er situationen att någon säg en man slår/misshandlar någon och polisen säger att du får två månader på dig och så får du lova att det inte händer igen. Efter två månader är det semester så han får ett par månader till på sig. När man träffas igen har han varit på någon och det var misshandel av någon igen. Hoppsan. Jo han får ett par månader till på sig för att förbättra sitt sätt att leva och den här gången skall han väl lyckas. Får han bara tillräckligt med tid på sig så händer det nog inte igen.

Ingen skulle ens fundera på ett sådant scenario men så är det när det gäller kritik av myndigheter. De får månad efter månad på sig att rätta till och sedan tar det ett par månader att titta på om de gjort det de påstår och trots att de misslyckas så får de ett par månader till. Nu har det gått över ett år.
Och mitt i alltihop sitter det barn, familjer som far illa i deras hantering.

Hur kan det vara möjligt? Jo bara för att samma regler inte gäller för alla. Bara för att de som ser och upptäcker först inte har de möjligheterna att väcka det som de borde.
Familjehemmen är inte part. Det finns ingen instans som väcker våra frågor, Trots att det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol så finns det inte instans i Sverige som tar våra ärenden. Och de som finns vad händer?
De instanser vi har är JO, JK och socialstyrelsen. Som jag nämnt tidigare så får JO ca 6000 anmälningar per år. Ca 1500 -2000 tittar de på. Ca 150 leder till enbart kritik. Nästan varje ärende avslutas med:
Vad som i övrigt framkommit i ärendet föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.
Trots kritiken händer ingenting. Inget förändras. Jag har klagat hos konstitutionsutskottet som ansvarar för JO jag skickade tre sidor med rena lagbrott som jag anmält utan att de tagit upp en enda men fick samma svar ifrån dem.
Er skrivelse till konstitutionsutskottet har inte föranlett någon åtgärd från utskottets sida.
Vad är de till för? Vad gör de? Vad är det tänkt att de skall göra? Och kritik mot dem föranleder inge åtgärd.
Sedan är det JK som nästan inte tar något alls eftersom de har för få resurser.
Sist men inte minst är det socialstyrelsen som i vårt ärende nu gett förvaltningen över ett år på sig att rätta till fel efter fel som de fortsätter att begå.

Inte konstig att människor tappar tron på myndigheter och slutar göra sin röst hörd. Det känns övermäktigt. Det känns inte som om det är någon idé. Och gör man det ändå så anklagas man för att vara rättshaverist psykfall eller nått. Det är inte lätt som vanlig medborgare att få rätt, att bli hörd och det som försvårar mest är att lagen inte är lika för alla. Att lagen inte gäller alla.
För myndigheter kan göra hur de vill på vem som helst bekostnad utan att någon ställs tills vars utan att någon får ta konsekvenserna.

DET STÖR MIG. DET SKALL INTE FÅR INTE VARA SÅ.

Alla skall stå för sina handlingar på vilken nivå man än lever, vilket yrke man än har och vilken befattning man än har. Det är min fasta fulla övertygelse annars är något fel och då måste det ändas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar