Dom tog "våra" barn: En dag kvar

Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.

Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 16 mars 2011

En dag kvar

Idagens BT är det en liten notis runt beslutet imorgon.
http://www.bt.se/nyheter/mark/i-morgon-avgors-fosterbarnens-ode(2387164).gm
Det som förvånar är kommentaren:

rent teoretiskt finns alternativen att barnen skall bo kvar i nuvarande boende, os sin biologiska mamma, hos fosterfamiljen eller någon annan stans.

Då det gäller den biologiska mamma har man vad jag förstått helt lagt ner planerna på hemflytt. Det alternativet finnas alltså inte och någon helt annanstans? Skulle de flytta dem en gång till? Knappast.
Vet inte om det handlar om att försöka hålla sig neutral men det är väl inget ide att ta upp något som inte ens är ett alternativ?
Som jag förstår det är allternativen oss eller familjemn de bor i nu.

Nu är det liv minsann. Press hör av sig på löpande band och vill ha uttalanden. Skulle beslutet bli att de skall stanna där de är knäcker jag nog och vill antagligen inte tala med någon på ett tag men ge mig det skulle jag inte så länge barnen vill hem.
Blir det beslut på att vi får hem dem så kommer vi inte stoltsera med det för i detta finns inga vinnare. DEt skulle ju inte ens ha hänt från början.
Mamman har blivit av med sina barn en gång till, barnen har förlorat ett och ett halvt år och hur vi mått skall vi inte ens tala om. Hur skall man kompensera det? Går det överhuvudet taget?

Men det allra värsta är ju att vi inte är ensamma. Människor i hela Sverige har upprörts över vad som hänt oss men det händer ju hela tiden, överallt. Över 47 barn där jag har kontakt med familjehemmen, det är ju nästan en i veckan.
Trasiga barn och familjer. Ingen som reagerar, ingen som gör något. Jo man har startat en utredning, en undrsökning som kommer att ta ca ett år. Sedan skall den läggas fram för regeringen med förslag på åtgärder.
DET TAR FÖR LÅNG TID.

Tänk om det för varje omplacerat barn försvinner 10 potentiella familjehem. Hem som funderat på att bli familjehem men som lägger ner planerna efter att de sett hur familjehem behandlas.
Lägg sedan till kanske fem familjehem runt varje omplacerat barn som inte kommer ta nya uppdrag efter det de håller på med. Det blir ca 450 familjehem som förloras runt bara dessa barn.

Siffrorna är tagna lite ur luften men på en starta eget kurs jag gick fick jag veta att för varje missnöjd kund krävdes att jag istället jobbar in 10 nöjda för att kompensera det de missnöjda ställer till med i dålig marknadsföring. Sedan var jag tvungen att jobba in några till för att komma på plus igen. Om jag applicerar det på familjehem och deras omgivning får jag de siffrorna.

Igår fick jag Advokaternas tidning där det var med en debatt artikel om oss och det faktum att barns rättsäkerhet äventyras eftersom det inte finna någon som företräder dem. Lägger in en scannad bild av den här

1 kommentar:

Berätta om myndighetsövergrepp16 mars 2011 kl. 15:35
Imorgon är det min tur att ligga på operationsbordet. Men jag ska tänka på er och hoppas på det bästa. Kram
SvaraRadera
Svar

Lägg till kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Varför

Vår familj har arbetat både som kontakt, avlastning och akut hem. Senare år valde vi fasta plac. för tonåringar men sist har vi haft två små barn. En s.k. uppväxtplacering ett begrepp som inte finns i lagen. Orsaken att man börjar är många men för oss var det att vi hade tid och plats och vill ta ett samhällsansvar. Som familjehem upptäcker man snart att man inte har några rättigheter vilket i förlängningen innebär att inte heller barnen vi jobbar med har några rättigheter. Många utsätts men familjehem hotas, anmäls och skräms i många fall till tystnad vilket för med sig att många inte vågar strida för de barn som är satta i deras vård. Kontentan blir att problemet inte uppmärksammas och redan utsatta barn far illa. Det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Den möjligheten saknar ett familjehem de är inte part. Alla lagar utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt men så är inte alltid fallet. Det jag stött på har fått mig att försöka ändra lagar och visa på de missförhållanden som förekommer. Jag har varit i riksdagen en gång och 19 av mina förslag ligger redan som lagförslag. Första lagen som en direkt konsekvens av vad som hänt oss kom nu d 1 juli 2010 då Lex Sara även omfattar socialtjänsten. Uppdrag gransknings program handlar om oss d 20 oktober och jag har nu fått ytterligare en inbjudan till riksdagen.

Stängt

Har sett att en del anklagar mig för att ha tagit bort eller strukit inlägg men det är inte sant. Efter att ha fått en anmälan på familjelivs sida valde jag att gardera mig och flytta bloggen i ett forum där jag inte stängs ner på grund av eventuella anmälningar. Först tänkte jag flytta med alla inlägg men det blev för jobbigt.

Hitintills har jag haft en länk dit men nu då beslutet kom att vi får hem dem finns det ingen anledning att ha kvar den så den har jag stängt ner.

Nu blev det inte så att vi fick hem dem. Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade en jurist som inte stått i domstol på 5 år, förlorade. skickade en som inte ens var på slutpläderingarna. Vi förlorade igen och då jag gick ut i press med det röstade ordförande emot ytterligare ett överklagande trots att han inför hela Sveriges befolkning stått och lovat att ta det så långt det gick för att pröva vikten av anknytning. Så blev det inte.

Det värsta är att vi inte vare sig var först eller sist. Jag får mellan 1-3 ärendena i veckan. Lika hemska, lika felhanterade....