Dagen fortsatte som gårdagen. Först var det seminarier med en som tittat på socialbarnvård. Mycket av hennes framförande handlade om att barn i familjehem mår bättre än i andra alternativ. På frågestunden var det en nämndeman från en kommun som ställde frågan hur man gör med barn som bott länge och föräldrarna rett upp sitt liv men barnen nu bott så länge att det handlade om 8 år. Det blev ett mummel i salen så det var en het fråga. Föreläsaren sa att i de lägena borde man gjort en vårdnadsöverflyttning för länge sedan men att den möjligheten användes alldeles för sällan.
Sedan var det en från SKL som ställde en fråga, en person som jobbar mot familjehemmen och som jag haft kontakt med, så jag passade på att gå fram efteråt så vi fick ett ansikte på varandra.
Min nyfunna väninna från Danmark var sällskapet även idag. Jag frågade mer om hennes jobb och hon berättade att det var hon som ensam startat upp arbetat med barns villkor och att hon träffade ministern i dess frågor nästan varje månad och de var väldigt intresserade av vad hon och numera flera anställda upptäckte eller fick fram. De hade utvecklat ett system där något av dem var med alla barn i möten med myndigheter. Och det som förvånade henne mest var att trots att de var med och personal eller vad man skall kalla dem visste att de var med för att se hur de hanterade det hela var de nedlåtande och kränkande mot barnen.
I pausen fick jag se Maria Larsson stå och prata med föreläsaren från förra seminariet. Jag tog chansen och gick och hälsade. Men dig känner jag igen sa Maria, Nej sa jag. Jo men visst har vi träffats tidigare? sa hon. Nej sa jag men du vet vem jag är. Jag är fostermamman ifrån Mark. Ja sa hon jag såg ju programmet och har ju fått information om vad som hänt. Jag passade på att lyfta att lagarna i Sverige utgår ifrån större barn som redan har en anknytning med en bio förälder men att barn som placeras då de är små, ibland riktigt små får hela sin anknytning till familjehemmet men att lagen inte tar hänsyn till detta och om man omplacerar dessa barn så sliter man hjärtat ur kroppen på dem därför att den gången är det dessutom ifrån något som funderar. Hennes telefon ringde hon hade en sjuk pappa men ropade till sig sin sakkunnige som var med och bad honom ta det jag berättade om så att hon verkligen fick in det. Jag fick dessutom hans kort och skulle maila ytterligare saker vi talade om.
Sedan var det seminarie igen. Jag satte mig på andra raden. De började med att berätta att drottningen skulle närvara under dagen och att det då förväntas att man ställer sig upp då hon kommer in eller lämnar lokalen. Jag undrade varför de tog det nu hon skulle inte vara med förrän på eftermiddagen men det visade sig att hon valt ”vårt” seminarie att delta på. Så där satt hon ca 1 ½ m ifrån mig. Jag är rojalist så jag tycker att det är lite häftigt även om jag vet att de äter och skiter som alla andra. En del blir nervösa men jag brukar tänka på hur de är om de har magsjuka eller något och då är ingen så farlig längre. Det jag blev gladast över var när jag såg att hon hade ett litet armband med sådana där plastpärlor som barn gör ex grytunderlägg av. Man kan stryka ihop dem. Hennes egna barn är ju för stora så hon hade väl varit någon stans och fått det av något barn och behöll det på. Det gladde mig.
I vilket fall så ställde hon lite frågor ibland bl.a. undrade hon hur det var frö familjehem. Vid en adoption kollades familjen noga och skulle godkännas men hur var det här? Föreläsaren började förklara men halkade in på annat och det kom lite kommentarer från publiken så när han skulle fortsätta kände jag att hon inte fått svar.
Jag räckte upp handen och sa att jag inte tyckte att hennes majestät fått svar på frågan och hon vände sig om rakt mot mig och höll med.
Jag förklarade turerna från ansökan, djupintervju och godkännande m.m. Hon ställde motfrågor fortfaraden vänd mot mig så vi hade en liten konversation där mitt i föreläsningen. Vi kom in på familjehemmens ställning och jag berättade att vi ofta inte ens får veta vad vi ställs inför därför att handläggare är rädda att vi skall tacka nej till uppdrag. Man hänvisar i allt för hög utsträckning till sekretess och det kan bli ett hinder.
Jag berättade att vi inte har någon instans att vända oss till och att jag anmält det till EU eftersom det var ett brott mot mänskliga rättigheter.
Då föreläsningen var klar reste sig alla och hon tog de ansvariga i hand och då hon sedan gick up stannade hon upp letade upp mig tog ögonkontakt och nickade i ett tack log och gick ut.
Jag tyckte att det var fint att hon som är van att folk står på tå för att uppfylla hennes önskningar uppskattade och visade att hon uppskattade att jag såg henne. För det var så jag tolkade det. Det kallar jag respekt för människor. Jag gjorde ”inget särskilt” men hon tog sig tid att visa att hon uppskattade det, det borde vi göra lite till mans.
Då det var slut var det paneldiskussioner och det började med att Maria Larsson berättade vad som är på gång. Det var så mycket att jag faktiskt glömde anteckna vilket jag ångrade djupt efteråt. Avslutning med tal av hennes majestät.
Jag skjutsade min nyfunna väninna till stationen och fortsatte upp till universitet och sökte upp Bo Edvardsson som var med på uppdrag granskning. Jag presenterade mig och satt med på sista delen av hans föreläsning.
Jag fick till och med säga några ord till de blivanden socionomer han hade om vikten av att de gör utredningar så brett som möjligt att de tar in alla vinklar och inte tar parti för någon därför att de handskas med mänskors liv och de utredningar de gör kommer att tolkas av andra och användas för eller emot olika saker i rätt. Flera nickade tackade för att de fått en förståelse de inte haft innan. Ibland kan så lite betyda så mycket. Han berättade att gruppen skulle varit på över 140 elever men det var ca 30. Rektorn hade bestämt att alla föreläsningar skulle vara frivilliga. Han var nyfiken hur dt skulle bli nu då de fått en kirurg utbildnign.
Vi talade om att om man inte tar allvarligare på utbildningen än att man skippar föreläsningarna så är det inte konstigt att det blir fel senare. Att de nya inte har kunskapen då de kommer ut. Man kan ju undra ifall man inte tar det på större allvar och tar in all kunskap man kan under utbildnignen när man skall hålla andra mäniskors liv i sina händer så kanske man valt fel utbildning. Det borde vara större krav på sådanna utbildningar.
Vem skulle vilja ha en kirurg som nästan inte varit på några föreläsningar eller som bra varit i skolan halva tiden?
Efteråt gick vi upp på den juridiska avdelningen där jag pratade med en av de ansvariga runt att vi skall försöka intressera studenter att forska skriva examensarbeten för att lyfta brister i lagstiftningen m.m. han hade även en ide hur man kanske kunde få en doktorand som forskar 80 % och undervisar 20 % i ämnet. Vi skulle höras via mail. Jag hade redan fått första när jag kom hem.
Som sagt även denna dag var givande och jag var både lycklig och lite uppspelt när jag åkte hem till familjen och möttes av en stor kram av sonen som sa du är bara bäst mamma.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar