I dagens GP http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.583949-en-familjepolitik-som-gor-barnen-psykiskt-sjuka Det ’är en debattartikel som handlar mer om hur ekonomin sätts före barnets välmående men det var en annan aspekt, ett par rader som jag fastande för.
De skriver om att alla jobbar mer har fått konsekvenser. Den generation som växt upp nu har gjort det på dagis från de var ca 1 år. Att vi om vi lämnar barnen så tidigt på något sätt räknar med att vuxna är utbytbara men att så inte är fallet. De tar upp att det finns ett påtagligt samband mellan det och barns psykiska hälsa.
Först nu får vi se konsekvenserna av det. Ungdomar som i allt högre utsträckning mår psykiskt dåligt. ”Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren”.
De som skrivit artikeln är
Annica Dahlström: läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare
Christian Sörlie Ekström; mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist i Greenpeace
De menar att det beror på att barnen känner sig övergivna av föräldrarna. Man lämnar den trots att de skriker i separationsångest. Hur många föräldrar känner inte igen sig där? Och en del möts av personal som säger att så gör alla, det går över och det är klart att det gör. Barnen ger ju upp. Ingen lyssnar och de får lära sig att det inte är någon ide att protestera.
Jag minns när jag berättade för ”vår ” ena handläggare att barnen efter umgängena inte gick att lämna, att de skrek och vägrade släppa mig. Att jag ofta efter umgängena fick ta med dem till jobbet. Han sa att det var inget att bry sig om det gjorde alla barn. Han hade (7) tror jag det var. Många var det i alla fall.
Men de här protesterna var annorlunda, men jag talade för döva öron.
Återigen ett exempel på hur ofta barnens röst inte hörs.
Jag har aldrig lämnat barnen om de gråtit. Som tur är har jag haft ett jobb som gjort att jag då kunde stanna en stund, till de kommit igång och lekt och jag har kunnat lämna dem utan gråt. Men ibland gick inte ens det utan jag fick ta med dem. Men de flesta har inte den möjligheten.
I artikeln står det:
”Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka”.
De åren hade de hos oss. Det var hos oss de fick den anknytningen och det är oss de ser som föräldrar. De hade anknytningen hos oss och hade separations ångest efter umgängena fick vi bekräftat gång på gång.
Som när de skulle på skolresa, det var dagen efter ett umgänge. Jag stod utanför bussen och pojken grät, han sträckte sig efter mig. Det klarar jag inte. Det var bara att plocka ut honom och ta med honom till jobbet. Det var likadant med tösen vissa dagar vägrade hon att släppa mig. Hur mycket personal och kompisar än trugade. Det var många sådana dagar. De accepterade inte vikarier, ville sitta i knäet på personalen och äta och vägrade lämna skolgården. Det är separationsångest på hög nivå och inte av de vanliga orsakerna men ingen ville lyssna.
Vi fick höra efter att de omplacerat dem att de inte ens talade om oss. Det togs som ett bevis av handläggaren på att de inte skulle ha någon anknytning till oss alls men jag hävdar att det berodde på att de var i chock. Det varade vad det berättades för oss i flera månader.
Sedan är det ju så med barn att de är experter på att känna vad de får och inte får tala om.
De protesterade och jag tvingade dem i alla fall till något som de inte ville och sedan försvann jag bara utan ett ord till avsked utan att de fick med nalle eller snuttefilt. Vad byggde de upp för bilder som förklaring? Vad skulle de tro? De gjorde mig till en svikare. Jag lovade att jag skulle hämta dem. Jag lovade att det bara var några timmar. Vad de vet så ljög jag. Jag talade om att jag älskade dem men jag bara försvann. Vad skulle de tro? Allt det där bränner hål inuti mig. Jag vet att det inte var mitt fel men hur skall de kunna veta? Jag vet att jag inte kunde handla på något annat sätt men jag skuldbelastar mig ändå. Jag vet att beslutet inte var mitt men jag känner mig ändå skyldig.
Skribenterna fortsätter:
”Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag”.
Och trots att man vet detta så gör man som man gjort med de två som bodde hos oss.
Artikeln vänder sig som sagt mot samhällets syn på föräldrar, synen på barnen och de ekonomiska vinningarna som de menar går emot barnens intressen. Jag kan bara hålla med.
Anknytning är livsviktigt och barn som känner sig undanstötta och ratade kommer att få men. Och hur skall dessa två små veta att det inte var jag som svek, inte jag som ljög, inte vi som inte ville ha dem? Hur skall de kunna tro igen? De har så lätt att ta på sig ansvaret, tror att de är orsaken, att de inte förtjänar att bli älskade eller att det är deras fel att de ratas.
Tänk om vi kunde få hem dem snart så att vi fick börja helas. Börja bygga upp tilliten igen. Tilltron och leta fram glädjen igen. Det är det jag önskar mest av allt.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar