Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 11 april 2014

Vecko brev 15

Har suttit och lyssnat på ert kunskapsseminarie på nätet. Alla era inbjudna gäster bekräftade ju den bild jag ger er. Men jag saknar återigen vår röst. Familjehemmens. Vi som gör jobbet. Det är ju på oss det hänger om det lyckas eller inte.
Jag håller med My Eriksson att vi är skyldiga dessa barn utbildade kunniga erfarna människor som hanterar deras livsöden. Och Carina från Tensta som menar att familjecentraler är ett bra sätt att upptäcka behov av stöd tidigt. Att barn inte hörs som Fredrik Malmberg lyfte är ju även vad jag bekräftar gång på gång. Och vi utreds mer än någon annan yrkeskår i det här landet.
Bo Winerljungs bild var inte munter men som han sa ett omhändertagande är oftast det sista man gör då allt annat är uttömt. Men då får det inte heller gå så fel som det ibland gör nu. Men vi som familjehem behöver mer stöd för att lyckas då det gäller barnens skolgång. Visst borde vi ha en mini standard för utsatta barn men den borde vi ha för alla barn. Barn har skolplikt, de skall vara i skolan. Men inget om om att de eller vad de har rätt att lära sig. Vilka kunskapskrav de har rätt att uppnå. De nivåer som skall uppnås idag handlar bara om vilket betyg de skall få.
Jag håller med om att arbetssituationen är o mänsklig i många fall. En så enkel sak som att ändra att en utredning bara kan krävas då något nytt inträffar skulle för många skapa mer tid. Och som de själva ville bättre utbildning, mindre belastning dvs fler anställda mer pengar. Och min önskan obligatorisk närvaro på utbildningen. Jag hävdar att det borde flyttas ifrån kommunerna till statligt så att inte ekonomi och olika åsikter styr. Vi behöver få en likvärdighet i rekryterande och synsätt.
Jag håller med Kristina ifrån Vision om att vi behöver mer forskning bättre datasystem och mindre ärenden. Ärendena kommer inte att bli mindre så det innebär ju mer personal och för det behövs mer pengar. Samtidigt så frågar man inte oss som jobbar ute i verksamheten. Som sammanbrotts utredningen där frågar man handläggare inte oss familjehem. Varför frågar man inte oss och handläggarna om vad vi behöver, önskar och varför de slutar. Ifrån vision ville man även att IVO skulle kommentera personal täthet och arbetsbelastning. Men det får inte bli en ursäkt, förklaring för att man gjort ett dåligt jobb. Att man inte kunde bättre för att en massa saker.
Håkan Ceders förlag om fler boenden är bra men vad gäller utredningar så genomgår de allra flesta alldeles för många. Men vad hjälper det om vi granskas om vi sedan kan plockas bort utan någon anledning som helst. Själva är vi ett godkänt utrett familjehem med goda vitsord men som ändå får nej gång på gång på grund av en kommun som gjort fel. Vi straffas. Nu senast för en vecka sedan då vi t.o.m. skrivit kontrakt, träffat familjen och de ”godkänt” oss och det var inflytt inom tre veckor. Vi blir uppringda och man river kontraktet för att vi jobbat med Mark något som inte var en nyhet eftersom vi berättat men handläggaren hade inte lyssnat ordentligt. Vi har begärt orsaken till uppsägningen skriftligt men fortfarandet inte fått. Jag känner många sådana familjer och så är det brist på familjehem. vi har inte gjort fel och det blir ju t.o.m. åtal för de som utsatte oss och barnen men vad hjälper det? Det är ändå vi som straffas.
Varför talar man inte om lämplighet vad gäller handläggare? Jag skulle vilja att alla handläggare skall precis som psykologer gå på samtal under utbildningen för att först bearbeta det de själva gått igenom. Han talade om statlig rekrytering men vad hjälper det om villkoren för hur vi jobbar inte blir bättre? men jag tror på en regional statlig instans som rekryterar och står för familjehemmen. Då skulle vi slippa alla organisationer där kommunerna släpper både insyn och ansvar. Vi skulle få likvärdiga regler och syn, stöd och utbildning.
Ragnweig gjorde som alla ifrån riksdagen gör försvara och berättar om allt man gjort och det låter ju bra men vad gör man då kommuner, handläggare inte följer?
Vad gör man för att säkerställa att lagar följs?
Vad gör man för att säkerställa att barn slipper att flyttas?
Inget om vad man gör då något går snett då handläggare inte gör som de skall. Familjehem sägs upp.
Vad gör man då lagar inte följs?

För att synliggöra kommer fortsättningen på ett par berättelser. Vecka 5 (bifogar ifall ni vill läsa igen) har man nu kommit fram till att den ena flickan skall flyttas till ett hem i Jönköping många mil bort. Mamman vill inte, flickan vill inte och familjehemmet vill inte. Den andra flickan skal jobbas hem till en mamma i en flyktingbostad som hon delar med flera andra. Hon står inför ett utvisningsbeslut nu i höst.
Varför? JO familjehems mamman är ensamstående och man menar att placeringen är för skör. Om hon blir sjuk. Men båda hennes barn rycker in som assistenter och hon har varit själv sedan barnen placerades där för tre år sedan så det är ingen nyhet.
Så ett nytt ärende. Familjehemmet började som avlastningshem åt två pojkar. Det var fyra år. Placeringen övergår sedan att bli permanent och de två pojkarna bor där fast i tre år. De har alltså bott i samma familj i 7 år. Nu får de en ny handläggare som gör en annan bedömning. Plötsligt uppfyller familjehem inte pojkarnas behöv. De begär skriftligt att få vad dessa behov är och begär samtidigt stöd för att tillgodose dem men får nej. De får ett brev där man beskriver brister hos barnen. Pojkarna skall omplaceras. Familjen begär att soc skall informera dem vilket de lovar. De skall åka till fjällen på sportlovsresa och lovas att det skall få bli deras avslut tillsammans. De skall själv klart få finnas kvar. Familjen bestämmer sig för att om inte soc berättat innan skall de själva ändå göra det under resan. Två dagar innan de de skall åka hör soc av sig. De har ändrat sig. Pojkarna skall inte få följa med till fjällen de skall flyttas direkt. De är inte informerade ändå kommer en ny familjehems pappa och hämtar dem med omedelbar verkan. Träffat dem har de inte fått göra sedan dess. Hur pojkarna reagerade och vad de kände behöver jag nog inte beskriva. Ni kan nog tänka er själva.
Barnens bästa ser ni det?
Barnperspektivet ser ni det?
Förutsägbarhet och samarbete ser ni det? Lagar som ser till barnen ser ni dem?
Stöd för familjehemmen, ser ni den?
Tror inte att jag behöver säga mer. Men vad gör ni åt det? Fostermamman i Mark ärendet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar