Sedan jag startade mitt upprop v 41 ett upprop där jag vecka
efter vecka skickat nya berättelser om hur barn och familjehem hanteras i
Sverige har jag inte fått mycket respons. Orsaken till att jag gör det och har
gjort det är för att ni vid varje kontakt sagt att ni inte går in i enskilda
ärenden, att jag vill visa att det inte är enskilda ärenden. Samtliga ärenden
har visat på samma saker, brist på kunskap hos handläggare, att saker saknas i
utbildningen, att deras arbetsbelastning är för tung för pressad av ekonomiska
krav, att det är brist på barnperspektiv, att vi familjehem är fullständigt
rättslösa, att granskningsmyndigheterna inte har något egentligen att sätta emot
och att lagar saknas eller inte följs eftersom det inte blir några konsekvenser
då man väljer att låta bli.
Ni har fått över 39 ärenden och varje ärenden är ett ärenden för mycket.
Ni har fått över 39 ärenden och varje ärenden är ett ärenden för mycket.
Denna veckan handlar det om hur man förlorar två bra
familjehem.
Ett familjehem som hade två syskon till ett par svagbegåvade
föräldrar. Barnen trivs och utvecklas som de skall och umgängena och kontakten
med föräldrar fungerar bra. Nu föds ett syskon. En liten pojke och de får frågan
om de kan tänka sig att ta honom också. Allt för att inte sära på syskonen. De
accepterar. Det visar sig snart att pojken har kolik och skriker hela nätterna.
Den ena föräldern får ta vaknatt medan den andre försöker sova. Den som sover
får sedan ta barn, jobb och gård som de har som deltids sysselsättning för att
sedan vaka nästa natt. Det är ohållbart och de tvingas ta tjänstledigt. Men
eftersom de har gården och djur så fungerar det inte ändå. De slår larm till
socialen och begär avsaltning. En- två nätter i veckan så de får sova för att
orka. De kallas in på möte och får veta att om de kan få avlastning för de andra
två barnen. Men det är inte dem som problemet ligger hos utan den minsta. Då får
de veta att då de begär hjälp så klarar de ju inte uppdraget och så flyttas
samtliga tre barn med omedelbar verkan. Barnen flyttas inom en vecka från de
informerats. Syskonen säras på. Den minsta hamnar å ett ställe de två andra på
ett annat. Hade de fått stöd och avlastning hade man inte behövt dela på
syskonen. De får samtidigt veta att om de bråkar kommer man ifrån socialen se
till att de aldrig mer får ett uppdrag. Familjen hamnar i chock tillstånd. De
hörde av sig till mig men har inte vågat anmäla men har ändå inte fått något
nytt uppdrag men de vill heller inte efter den behandlingen.
De har ett par kompisar som också de arbetar som familjehem.
De började först som avlastningshem men snabbt snabbt blev jourhem. Sedan gick
et fort att bli familjehem permanenta placeringar. De får en tonårsflicka direkt
från en institution. Handläggarna sa att hon inte hade några drogproblem men det
visade sig snabbt att institutionen var ett rent behandlingshem för missbrukare.
Flickan har stora problem men de kämpar på. De jobbar åt samma kommun och då de
får veta om omplaceringen så ringer de till förvaltningen och ifrågasätter hur
de kan göra så? Då kallas även de på möte och sägs upp med omedelbar verkan.
Flickan flyttas omedelbart hem till sin mamma som inte vill och som inte klarar
av henne. De har sett flickan ute i olika sammanhang och det syns lång väg att
hon inte mår bra. Som sagt barnperspektiv finns inte inte heller barnens bästa
som skall väga tyngst i alla ärenden gällande barn. Ett ärenden anmäldes inte
eftersom de inte vågade, inte orkade det andra anmäldes vilket medförde att sju
andra ärenden kom fram med fler fler hanterade barn och familjehem men det ledde
bara till kritik inget annat. Jag har varit i kontakt med Ivo och frågat varför
de inte dömer ut vite men får till svar att kriterierna för att döma ut vite är
så höga så det kommer förmodligen inte ske.
Är det så man skall behandla de familjehem som finns, godkända
utredda, som jobbat under många år. Som satsar kraft och engagemang, sin familj
för att ta ett samhällsansvar? för ett uppdrag som staten gett dem.
I veckan var det en interpellationsdebatt där Hillevi Larsson
(s) ställde fyra frågor till Maria Larsson:
Kan statsrådet tänka sig
att införa kännbara sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som
finns för att garantera barnens rättigheter?
Kan statsrådet tänka sig
att utvidga IVO:s befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut tagits
som kränker barnens rättigheter?
Kan statsrådet tänka sig
att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på
samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och
kräva upprättelse?
Maria
Larson svarade inte på en enda fråga. Hon gjorde som hon brukar och svarade
istället på vad man gjorts vad man gjort och hur det var
tänkt medan
frågan gällde vad man gör då det uppenbarligen
inte fungerar som man tänkt.
Hon berättade t.ex. att IVO nu fått mycket större befogenheter och att de nu kan stänga
om det går fel men de kan bara stänga
organisationer de kan inte stänga förvaltningar.
Talade i veckan med en som ringt IVO och frågat hur hon skulle
gå till väga för att göra en anmälan hon fick till svar att hon skulle börja med
att klaga hos förvaltningen. Hon sa att det var ju just det hon gjort och de
fortsätter att göra fel. Men de gör oftast rätt i slutänden, även då vi
granskar, blev svaret. Om man redan, på IVO, innan en anmälan är gjord har den
åsikten och sedan skall granska så är det inte konstigt att det inte blir mer än
på sin höjd kritk. Jag har hört det ifrån fler håll. En bio mamma som ville
anmäla fick tills var att visst kunde hon anmäla men det ledde sällan till
något.
De ökade befogenheterna är inte till mycket nytta då.
De ökade befogenheterna är inte till mycket nytta då.
Visst kan man anmäla till en granskningsmyndighet men om de
själva inte tycker att det är någon ide? Om de säger innan granskning att de
oftast gör rätt.
Visst
har regeringen gjort ett antal satsningar för att förstärka skyddet men inget av
dem är kopplade till några konsekvenser. Det skall finnas rutiner för att
förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden men bara hos
familjehem och institutioner men inget om vad man gör då tjänstemän gör fel
eller hela förvaltningar. Är
det så att man inbillar sig att personer alltid gör rätt bara för att de jobbar
på en myndighet? Det har jag vecka efter vecka visat att så inte är
fallet.
Socionomer runt om i Sverige slår larm om att arbetssituationen gör att de
inte klarar att arbeta rättssäkert. Inte klarar att uppfylla lagen.
På kunskaps seminariet talade Titta Fränkel (SSR) om att var tredje handläggare är ny anställd och sju av tio chefer inte har jobbat mer än 3 år. Man har satsat 500 miljoner under ett antal år och ändå är det resurser man skriker mest efter.
På kunskaps seminariet talade Titta Fränkel (SSR) om att var tredje handläggare är ny anställd och sju av tio chefer inte har jobbat mer än 3 år. Man har satsat 500 miljoner under ett antal år och ändå är det resurser man skriker mest efter.
Kristina
Folkesson (från Vision på kunskapsseminariet) berättade att kunskapsläget hos
handläggarna var knapert att de saknar stora delar av vad de kommer att jobba
med ute på fältet. Att de var oförberedda på det kaos de mötte ute på
fältet. Hon
berättade att datasystemen inte är anpassade för verksamheten, att anmälningarna
ökar och bristen på familjehem är enorm. Att arbetsbelastningen är sådan att de
sover dåligt, jobbar trots att de är sjuka, inte hinner med vidare utbildning.
Hur kan ens någon tro att det skulle bli bra?
Ändå händer det inget om någon gör fel även om de är upprepade
och återkommande. Menar Ministern att det är OK att göra fel på grund av
arbetssituationen? Skall man inte ändra på arbetssituationen
då?
Frågan var om Maria Larsson kommer att införa kännbara
sanktioner om någon låter bli att följa lagen? Men det svarade hon inte på.
IVO ansvarar för tillsynen men de har inte makt att gå in och
kräva rättelse i ärenden även om de anser att de hanterats fel. De kan
visserligen stänga institutioner men de kan inte stänga kommuner som gör fel. De
kan ta tillbaka tillstånd men de kan inte stänga en förvaltning.
Sedan tycker jag att det är konstigt att man kan ta bort
tillstånd att använda medel som är till för att säkerställa att man gör rätt.
Som t.ex ta ifrån en kommun tillstånd att använda BBIC. Samtidigt är det bra att
man gör något.
Sedan har vi ett antal kommuner som säger rent ut både i press
och inför advokater och andra att kritik ifrån IVO behöver man inte bry sig om.
Kommuner som får kritik gång på gång men som ändå får hålla
på.
Under tiden socialstyrelsen hade granskningen utdelades inte
vite en enda gång. Vad jag vet var det en enda institution som fick stänga och
det var ett behandlingshem Oasen efter ett program på tv.
Under tiden socialstyrelsen hade granskningen väcktes inte en enda gång åtal och inte heller nu sedan IVO tog över har åtal väckts i ett enda ärende trots att det många gånger hittar både tjänstefel och i vissa fal rena lagbrott.
Under tiden socialstyrelsen hade granskningen väcktes inte en enda gång åtal och inte heller nu sedan IVO tog över har åtal väckts i ett enda ärende trots att det många gånger hittar både tjänstefel och i vissa fal rena lagbrott.
IVO får, precis som socialstyrelsen då de hade granskningen,
bara kritisera dokumentation och formalia fel. De får inte kräva rättelse i
själva ärendet. De åtalar inte om de hittar vad de anser är rena lagbrott det
skall drabbade sedan själva göra med risk för att få stå för hela
rättegångskostnaden om de förlorar. Och ingen har hitintills vunnit då
handläggaransvaret är borta. Då är det chefen som är ansvarig men för att åtalas
för tjänstefel måsta man ha uppsåt och det kan man bara ha om man sköter det
löpande, det gör inte chefen alltså är ingen ansvarig. Om man gör fel på
arbetstid så är det tjänstefel. Om man gör det upprepade gånger är det med
uppsåt. Vad gör ministern för att se till att en sådan person ställs till svars?
Det var väl frågan? Den svarar Maria inte på.
Då vi själva utsattes anmälde vi och det blev 9 sidor kritik i
första vändan. Men ursäkta mig jag anmälde inte för att hjälpa kommunen att bli
bättre på sikt jag anmälde för att jag vile ha rättelse att jag ville att man
skulle tingas om det inte gick på annat sätta att göra rätt och klarar man inte
det borde ärenden kunna flyttas över till en annan kommun men låta
ursprungskommunen fortsätta stå för betalningen. Hur kan man tillåta att en
kommun som fått grav kritik få fortsätta i samma ärenden.? Tänk er om en läkare
opererat fel och man då man skall rätta till tvingas till samma läkare. Här
handlar det om mänskor och barn som inte har något val.
Inte
heller sedan IVO tog över har vite dömts ut ändå har anmälningarna ökat. (första
halvåret utifrån siffror jag tagit in ser det ut som det blivit mindre kritik.
På fler anmälda ärenden). Jag har haft kontakt med jurister på Ivo och frågat
varfrö de inte dömer ut vite . Jag fick till svar att kriterierna var för
höga. Om IVO själva anser att kriterierna för att döma ut vite är för höga så
måste något göras.
Barn skall höras men vad hjälper det om det inte händer något
då ingen lyssnar.
Frågan om att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen på samma sätt som mobbade barn svarade Maria heller inte på.
Socialstyrelsen ska enligt lag utreda barn som avlidit med anledning av brott, men även då det finns andra särskilda skäl att utreda dödsfallet. Men Donias mamman fick inte en sådan utredning.
Frågan om att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen på samma sätt som mobbade barn svarade Maria heller inte på.
Socialstyrelsen ska enligt lag utreda barn som avlidit med anledning av brott, men även då det finns andra särskilda skäl att utreda dödsfallet. Men Donias mamman fick inte en sådan utredning.
Maria svarar: Syftet med sådana utredningar är att bl.a. ge
underlag för förslag till åtgärder som förebygger att barn far illa.
Men vad gör man när det hänt? Det var ju det som var frågan. Den fick Hillevi heller inget svar på.
Men vad gör man när det hänt? Det var ju det som var frågan. Den fick Hillevi heller inget svar på.
Maria tog upp att Kerstin Wigzell kom med ett antal förslag på
förändringar men inte ett ord om att Kerstin var väldigt kritisk efteråt att
inget gjordes utifrån hennes förslag. I en intervju sa hon ;
Socialtjänstlagen
har lagats och lappats under åren. Nu föreslår regeringen ytterligare
justeringar, den här gången för att stärka barns skydd. Utredaren Kerstin
Wigzell är besviken.
– Jag förstår inte att politikerna är så förälskade i
Socialtjänstlagen. De första femton åren, okej, men nu är den ett oöverskådligt
lappverk.
Kerstin Wigzell suckar. Som regeringens utredare kom hon med
sitt förslag till Lag om stöd och
skydd för barn och unga redan 2009. Nu tre år senare har regeringen tagit
ställning. Det blir ingen ny lag utan ett antal justeringar i Socialtjänstlagen,
SoL.
– Det är tråkigt att man inte tar chansen. Jag vet att vår
ansvariga barnminister väldigt gärna ville. Det har varit politiska diskussioner
och synen inom regeringen är olika, men att ändra är väl för bökigt för alla,
säger Kerstin Wigzell.
Barnskyddsutredningen, som den kommit att kallas, satte igång
en hel del. Den kom samtidigt som Vanvårdsutredningen började få uppmärksamhet
för sina vittnesmål från före detta fosterbarn och barnhemsbarn om hur de farit
illa i samhällets vård. Flera av Barnskyddsutredningens förslag har på olika
sätt blivit verklighet efter hand. Många av landets kommuner har tagit till sig
det som varit enkelt att genomföra och som man gillat. Som att varje barn ska ha
en egen socialsekreterare. En förälder kan inte heller längre motsätta sig
insatser riktade till ett barn, till exempel från barnpsykiatrin, om den andre
föräldern ger sitt godkännande.
Även Socialstyrelsen har lyssnat. I de nya föreskrifterna om
socialnämndens ansvar för placerade barn står att barnet bör få besök minst fyra
gånger per år. Fast just det gör inte Kerstin Wigzell särskilt glad.
–Det är bra, men jag tycker framförallt att regeringen kunde
satt ner foten och skrivit att det ska
vara fyra besök. Man förutsätter att det fungerar i kommunerna men det
vet vi att det inte gör. Det tas alltid upp både av gårdagens och dagens
placerade barn att socialtjänsten är frånvarande. Då hade det varit en viktig
symbolfråga för makten att lyssna.
Uppföljning är A och O för säkerheten menar hon. Det tar tid
att bygga förtroende, att skapa bra kontakt så att barnet
berättar.
OK mycket har gjorts men det räcker inte på långa
vägar. Så länge lag ändringar och annat inte kopplas till konsekvenser så blir
de verkningslösa.
Om man inte ens vill se problem inte kan erkänna att de är där, inte erkänner
att man tar det som kommer upp på allvar så är det illa.
Skall det se ut så här? Accepterar ni som sittande i riksdagen
detta?
Varför inte ett erkännande? att vi har lyssnat, tagit till oss och
agerar vi har bjudit in till seminarie och nu gör vi....... för att se till att
det blir förändring.
Det blev långt men jag hoppas att du orkat dig igenom skall jag vara
lite elak så är det ditt jobb men frågan är sedan vad du gör åt det, du och ditt
parti.
MVH Eva Fostermamman i Mark ärendet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar