Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 18 april 2014

Brev till ett barn

Kära Harry,
Du är en vecka gammal nu. Det är tidig morgon och regnet piskar mot fönstren. Annars tyst och stilla. Katterna har fått sin frukost och din mamma sover. Hon har varit vaken hela natten. Ja, du vet ju.
Du ligger alldeles bredvid mig, du har precis somnat. I går hörde jag dig skratta för första gången. Jag tror åtminstone att det var ett skratt.
Vi känner ju inte varandra än. Det har bara gått sju dagar sedan du timmarna efter förlossningen låg i min famn medan din mamma opererades. Nu tittar jag på dig och ser mig själv i ditt ansikte. Smilgropen. Överbettet. Det blir nog tandställning för dig också. Sorry för det.
Jag skriver långsamt nu. Jag söker efter orden. Du får ursäkta. Jag har aldrig varit pappa förut.
Du var inte planerad för ett liv kan inte planeras. Men vi drömde om dig redan för flera år sedan. Och det var när läkarna undersökte våra chanser att få dig som de upptäckte att din mamma hade cancer. Du anar inte vad hon har gått igenom. Det har präglat mitt liv och det kommer att prägla ditt.
Det är urberättelsen om dig: Vi hade gett upp hoppet. Vi trodde aldrig att vi skulle få träffa dig. Nu säger läkarna att du nästan är ett mirakel. Jag säger: vadå nästan?
Din mamma och jag döpte dig efter en sång, ditt fullständiga namn är ju Harry Kane Sandahl. Du vet nog vilken sång. Den spelas hemma varje dag. Den handlar om liv och död och vänskap. Stavningen kommer däremot från en ung avbytare i Tottenham Hotspurs. Han får inte spela särskilt ofta. För en vecka sedan hade han inte gjort ett enda mål i ligan.
Men samma måndag som du föddes fick han helt oväntat spela från start i kvällsmatchen mot Sunderland. Jag satt med dig och din mamma i vårt lilla rum på den perinatala avdelningen när sms från fotbollsintresserade vänner började rasa in. Harry Kane har gjort mål! Helt sjukt!
Du får gärna tycka om fotboll. Du får också avsky fotboll. Du bestämmer. Vi kan uppfinna nya intressen.
Jag vill att vi aldrig glider ifrån varandra. Jag vill att vi aldrig blir främlingar, som pappor och söner så ofta blir: stumma, ordlösa.
Och jag hoppas att du en dag, i en avlägsen framtid, blir en man i ordets rätta bemärkelse: behandlar människor med respekt, är medveten om makten och därmed även ansvaret som kommer med ditt kön, din hudfärg, din klass. Jag vill att du vågar vara svag. Vågar misslyckas. Vågar tvivla. Jag vill att du vågar vara ödmjuk. Jag vill att du ska veta att den där bokhyllan vi har i vardagsrummet inte är en självklarhet, precis som värmen i vår lägenhet, eller skorna på dina fötter.
Jag vill att du står upp för den som har det svårt, och att du förlåter dig själv när du har misslyckats med det. Det är inte så enkelt som det låter. Du kommer att märka.
Och precis som jag viskade till dig när du alldeles nyfödd och kladdig vilade mot min bröstkorg för en vecka sedan: jag finns här.
När du har gjort bort dig. När du har sabbat dina chanser. När hela världen har rasat samman.
Eller när det bara känns så.
/ Din pappa
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article18722552.ab

Visst skulle det vara önskvärt att alla föräldrar är sådana som älskar och gör allt för sina barn men så är det inte. Det är då myndigheterna måste träda in och skydda.  Och sedan inte glömma vem de jobbar för.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar