Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 6 april 2014

Även i Sverige

Sitter och letar artiklar och det tar inte lång tid innan jag hittar.
http://www.expressen.se/kvallsposten/trillingar-omhandertas--placeras-i-olika-hem/
Det är tre danska barn. De är trillingar.  De skall placeras och då delar man på dem.
Ända sedan trillingarna Magnus, Tobias och Ida föddes för knappt två år sedan har deras mamma Heidi Rasmussen sökt hjälp från sin hemkommun i danska Kalundborg kommun.
Men hjälpen har uteblivit. I stället har kommun utrett modern och kommit fram till att hon är olämplig som förälder för sina tre barnen och att barnen är underutvecklade. Heidi vill nu träda fram med namn och bild i kampen för sina barn.
Redan i oktober kom larm om tvångsomhändertagning, men beslutet underkändes. Heidi Rasmussen skulle i stället få fyra månader på ett hem där hon skulle få hjälp och stöttning.
I mitten av december i fjol gjorde kommunen ett besök på Bagsværd Observationshjem där mor och barn då bott i tre veckor. Vid besöket konstaterade kommunen att barnen var understimulerade och efter i den motoriska utvecklingen.
– Många föräldrar kommer ju hit för att de kan se att de behöver hjälp med sina barn. Och här har vi inte riktigt kunna komma in och hjälpa, har Ane Stallknecht vid Kalunda kommun tidigare sagt till BT.

"Jag bara skrek"

Sedan dess saken varit under utredningen och under torsdagen kom det officiella beslutet från kommunens barn- och familjeförvaltning. I stället för att ge stöd åt den ensamstående mamman ska trillingarna tvångsomhändertas och placeras i tre olika familjehem.
Beslutet kom som en chock för Heidi Rasmussen.
– Först förstod jag ingenting, men när jag kom ut ur rummet bara skrek jag rakt ut, säger hon till Kvällsposten.
Förutom faktumet att hon blivit fråntagen sina tre barn ser hon mycket kritiskt på kommunens beslut att skilja de tre syskonen åt.
– Man kan inte separera dem. De delar ett speciellt band och även om de inte har mig behöver de varandra, säger hon till Kvällsposten.
 
Bara två timmar efter att Heidi Rasmussen fick ta del av kommunens dom tvingades hon också ta farväl av sina barn och lämna Bagsværd Observationshjem.
– Jag gav barnen var sin kram och sa att jag älskar dem och att jag vill vara där för dem, sa Heidi Rasmussen till BT bara timmar efteråt.
Men enligt Anders Brøndtved kommer beslutet nu att överklagas till nästa instans. Även Heidi Rasmussen själv är inställd på att ta strid mot kommunen.
– Jag kommer att fortsätta att kämpa för mina barn. Det är det enda jag kan göra, säger hon till Kvällsposten.
 
Kommunens beslut gäller i två år. Under den tiden kommer Heidi Rasmussen ha rätt att träffa varje barn minst en timme per månad.
 
 Hur tänker man här? 1 timme i månaden det är knappast för att de skall tillbaka på sikt. OK det är Danmark. Här i Sverige behandlar vi ju inte barn på det viset. Och inte föräldrar heller eller?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18670072.ab
Uppsala kommun stängde Stadsmissionens härbärge. Nu står den rumänska familjen Sardar på gatan med tre veckor gamla sonen Denis.
– Det är inhumant, det är nollgradigt ute, säger läkarstudent Julia Enqvist, som gett familjen tak över huvudet.
 Uppsala stadsmissions natthärbärge för EU-migranter med minderåriga barn öppnades 1 mars men stängdes efter bara en månad.
– Förklaringarna var att huset skulle renoveras och så var det väl tillräckligt varmt ute, säger Julia Enqvist som parallellt med läkarstudierna arbetat som volontär på härbärget.

Tog emot familjen

Hon och många andra uppsalabor har engagerat sig i två av barnfamiljernas öden. Den ena, med ett fyraårigt barn, har sovit i en bil utan värme men har nu fått bo några dagar hemma hos en väninna till Julia.
Den andra familjen, som födde sin son under månaden på härbärget, blev helt utan tak.
– Jag trodde verkligen att kommunen skulle ge dem akut hjälp. Även om man inte behöver hjälpa dem enligt socialtjänstlagen så har Sverige skrivit på FN:s barnkonvention och då ska inte nyfödda tvingas sova ute, säger Julia Enqvist som bor med sin sambo och två barn, 6 och 2, i ett hus.
Där har de nu också välkomnat den rumänska familjen Sardar som fruktar för bebisens liv om de tvingas tillbaka till Rumänien.

Vädjar om förståelse

– De är superstressade. De har redan två barn där som bor med sin mormor i ett skjul utan värme, vatten eller el. De hoppas att bebisen åtminstone ska få växa till sig.
 
Barnkonventionen och att barns bästa alltid skall väga tyngst...   Jag säger det igen är bara ett fint ord på pappret.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)