Interpelations svar som inte var några svar

Interpellation

2013/14:389 Konsekvenser när omhändertagna barns rättigheter kränks

av Hillevi Larsson (S)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Vanvårdsutredningen gav oss en inblick i det fruktansvärda lidande som många omhändertagna barn i Sverige genomgått och fortfarande genomgår. Hittills har den enda konsekvensen blivit att en del av de vanvårdade kunnat få ekonomisk ersättning som kompensation för sitt lidande. Men det gäller bara de grövsta fallen, och barnen som vanvårdats efter 1980 får ingen ersättning.

Barnombudsmannen har påtalat de omfattande bristerna i hanteringen av de barn som är placerade i dag och även pratat med många av barnen. Det finns alltför många barn som ingen lyssnar på och som förvägras grundläggande rättigheter, såsom fullgod skolgång och hälsovård.

Förutom regelrätt vanvård är det också ett stort problem att en så stor andel av barnen flyttas runt från det ena fosterhemmet/HVB-hemmet till det andra. Det här leder till ökad otrygghet för barnen.

Det är självklart viktigt att barn flyttas från miljöer där de vanvårdas. Men lika viktigt är det att barnen får stanna kvar i familjer där de har sin trygghet och sina anknytningspersoner, vare sig det är de biologiska föräldrarna eller fosterföräldrar. Att utsätta barn för traumatiska separationer utan godtagbara skäl är också en form av vanvård. Men när detta ändå sker leder det inte till några konsekvenser för ansvariga myndigheter.

Även om vanvården av barn som regel sker i familjehem, HVB-hem och särskilda ungdomshem är det fortfarande ytterst myndigheternas ansvar att garantera att omhändertagna barn har det bra. I många fall av vanvård är det tydligt att myndighetsansvaret brustit. Myndigheterna har inte tagit sitt ansvar för att förebygga, upptäcka och stoppa vanvård.

Tidigare skötte Socialstyrelsen tillsynen av den sociala barnavården, numera gör myndigheten IVO det. IVO kan ge vite eller stänga ned verksamheter, men det händer ytterst sällan. Det brukar stanna vid kritik. I de fall där kritik utdelas ges ingen upprättelse till dem som drabbats. Felen rättas inte heller till, det har IVO ingen befogenhet att kräva.

Enligt regelverket ska barn höras och myndigheterna ska lyssna på barnen. Barn ska också ha en egen socialsekreterare att anförtro sig åt. Problemet är bara att det inte blir några sanktioner om ansvariga myndigheter inte följer dessa eller övriga regler som kommit till för att stärka barnens rättigheter.

När placerade barn dör till följd av bristfälligt omhändertagande leder det inte till sanktioner för ansvariga myndigheter. Det finns inte ens krav på ansvarsutredning när ett placerat barn dör!

Det är orimligt att felaktiga beslut och rena lagbrott från myndigheters sida som drabbar barn inte leder till någon påföljd. Myndigheter som inte tar sitt ansvar för barn de själva omhändertagit borde i stället regelmässigt drabbas av sanktioner, för att garantera bättring! Det måste alltid vara dyrare för myndigheter att bryta mot gällande lagar till skydd för barn än att följa dem.

Mina frågor till statsrådet är:

Kan statsrådet tänka sig att införa kännbara sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som finns för att garantera barnens rättigheter?

Kan statsrådet tänka sig att utvidga IVO:s befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut tagits som kränker barnens rättigheter?

Kan statsrådet tänka sig att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och kräva upprättelse?

Kan statsrådet tänka sig att införa krav på ansvarsutredning när ett omhändertaget barn dör?

Här är svaren som inte var några svar:

Herr/Fru talman!

Hillevi Larsson har frågat mig om jag kan tänka mig att införa kännbara   sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som finns för att garantera barnens rättigheter och om jag kan tänka mig att utvidga Inspektionen för vård och omsorgs befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut tagits som kränker barnens rättigheter?

Hillevi Larsson har också frågat mig om jag kan tänka mig att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och kräva upprättelse? Därutöver om jag kan tänka mig att införa krav på ansvarsutredning när ett omhändertaget barn dör?

Inledningsvis vill jag framhålla att jag delar Hillevi Larssons uppfattning att en trygg och  säker vård för barn och unga är en oerhört angelägen fråga. En viktig princip i  barnkonventionen handlar om att barn och unga ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem. Jag har som minister tillsammans med Barnombudsmannen mött barn i olika utsatta situationer, bl.a. barn som varit placerade i familjehem och HVB. Möten  som gett mig nya och värdefulla insikter i arbetet. Jag vill också särskilt nämna det uppdrag regeringen har gett till Socialstyrelsen och Barnombudsmannen att ta fram en metod för att  lyssna på barn i familjehem, för att kontinuerligt följa upp barnens  upplevelser.

Regeringen har genomfört en rad satsningar för att förstärka skyddet och stödet för barn och unga. Hillevi Larsson nämner några av de förändringar i lagstiftningen som regeringen har genomfört med syftet att stärka barnrättsperspektivet och öka kvaliteten, tryggheten och säkerheten för placerade barn. Det är förstås helt avgörande att bestämmelserna för att stärka stödet och skyddet för barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa följs. Socialstyrelsen har därför fått i uppdrag att följa upp förändringarna i lagstiftningen och analysera konsekvenserna för såväl barn och unga samt deras föräldrar, som för socialtjänstens verksamhet. Erfarenheter ska hämtas från socialsekreterare, familjehem, jourhem och hem för vård eller boende. Även barns och ungas egna och deras vårdnadshavares erfarenheter och unga som far illa eller riskerar att fara illa följs. Socialstyrelsen har därför fått i uppdrag att följa upp förändringarna i lagstiftningen och analysera konsekvenserna för såväl barn och unga samt deras föräldrar, som för socialtjänstens verksamhet. Erfarenheter ska hämtas från socialsekreterare, familjehem, jourhem och hem för vård eller boende. Även barns och ungas egna och deras vårdnadshavares erfarenheter ska inhämtas. Socialstyrelsen ska särskilt se över hur de nya bestämmelserna som rör placerade barn och unga tillämpas och hur de upplevs av barn och unga; inte minst bestämmelsen att det ska finnas en särskilt utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med barnet och som regelbundet besöker barnet. Socialstyrelsen ska lämna sin analys i slutet av november 2014.

Socialnämnden ska se till att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden och har ansvar för att de insatser nämnden beslutar om är av god kvalitet, följs upp och är till barnets bästa. Socialnämnden ska också se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som ansvarar för tillsynen över socialtjänsten, kan förelägga de verksamheter där de i sin tillsyn konstaterar att det förekommer ett missförhållande som har betydelse för barnets möjlighet att få den insats han eller hon har rätt till. Om allvarliga missförhållanden föreligger och det finns fara för barnets liv, hälsa och säkerhet, har IVO befogenheten att återkalla tillståndet för en verksamhet eller förbjuda den fortsatta verksamheten. Det är angeläget att följa upp i vilken grad IVO använder sig av de verktyg lagstiftningen ger myndigheten i tillsynen i dag.

Regeringen har tagit initiativ till att förstärka barnrättsperspektivet i tillsynen. Barnen ska få kunskap om sina rättigheter, ha rätt att komma till tals och vara delaktiga i planeringen av vården. Vid samtliga inspektioner i verksamheter för barn och unga ska de som vill ges möjlighet att tala med inspektören från IVO.

När ett barn avlider är det en ofattbar tragedi oavsett omständigheter. Utsatta barn och unga som är placerade i samhällsvården är särskilt sårbara och samhället bär det yttersta ansvaret. Socialstyrelsen ska enligt lag utreda barn som avlidit med anledning av brott, men även då det finns andra särskilda skäl att utreda dödsfallet. Regeringen anser att samhällets ansvar i samband med att ett barn avlider genom våld eller vanvård sträcker sig längre än att enbart ingripa mot den som begår brott och att övervaka att myndigheter och tjänstemän vid myndigheter följer lagar och andra författningar och uppfyller sina skyldigheter. Syftet med sådana utredningar är att bl.a. ge underlag för förslag till åtgärder som förebygger att barn far illa. Statskontoret har i uppdrag att följa upp och utvärdera utredningsverksamheten vid Socialstyrelsen avseende perioden 2008–2014.

Avslutningsvis, för mig är det viktigt att ta del av resultaten av alla pågående satsningar och utredningar för att kunna göra en samlad bedömning av de fortsatta utvecklingsbehoven. Det gäller inte minst Utredningen om tvångsvård för barn och ungas analyser och förslag, som förväntas få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Utifrån resultaten och uppföljningarna kommer regeringen ta ställning till behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder

Maria svarar som hon brukar med att tala om allt de gjort istället för att svara på frågorna.

Kan statsrådet tänka sig att införa kännbara sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som finns för att garantera barnens rättigheter?

Kan statsrådet tänka sig att utvidga IVO:s befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut tagits som kränker barnens rättigheter?

Kan statsrådet tänka sig att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och kräva upprättelse?

Mina kommentarer:

Visst har regeringen gjort ett antal satsningar för att förstärka skyddet men inget av dem är kopplade till några konsekvenser. Det skall finnas rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden men bara hos familjehem och institutioner men inget om vad man gör då tjänstemän gör fel eller hela förvaltningar. Är det så att man inbillar sig att personer alltid gör rätt bara för att de jobbar på en myndighet?

Socionomer runt om i Sverige slår larm om att arbetssituationen är sådan att de inte klarar att göra jobbet rättssäkert. Ändå händer inget om någon gör fel ens om det är uppenbart att det är återkommande fel och kommuner får kritik för att göra fel. Frågan var om minister Maria Larsson kommer att inför a kännbara sanktioner om någon låter bli att följa lagen. Man har gjort mycket för att öka kvaliteten ändå på kunskapsseminariet talade de (Titti Fränkel ssr) om att var tredje handläggare är nyanställd och 7 av 10 chefer har jobbat mindre än 3 år. Man har satsat X antal miljoner under ett flertal år och ändå är det resursbrist man klagar mest över. Lägg till att (Kristina Folkesson vision på kunskaps seminariet) sa att kunskapsläget hos handläggarna är knapert, de har en arbetssituation som gör att de sover dåligt inte hinner med vidare utbildning och är oförberedda av det kaos de möts av ute på fältet. Att utbildningen saknar stora delar av vad de kommer att jobba med som utbildning runt barn och de inte ens har obligatorisk närvarotvång. Datasystemen är inte anpassade till verksamheten. Anmälningarna ökar och bristen på familjehem är enorm. Hur kan hon ens tro att det skulle kunna bli bra? fungera?

 

IVO ansvarar för tillsynen men de har inte makt att gå in och kräva rättelse i ärenden även om de anser att de hanterats fel. De kan visserligen stänga institutioner ta tillbaka tillstånd men de kan inte stänga kommuner som gör fel. Vi har ett antal kommuner som säger rent ut t.o.m i press och inför advokater och andra att kritik ifrån Ivo behöver man inte bry sig om. Kommuner som får kritik gång på gång men som ändå får hålla på. Under tiden socialstyrelsen hade granskningen utdelades inte vite en enda gång. Vad jag vet var det en enda institution som fick stänga och det var Oasen. Inte heller sedan IVO tog över har vitedömts ut ändå har anmälningarna ökat. (första halvåret utifrån siffror jag tagit in ser det ut som det blivit mindre kritik. På fler ärenden). Ivo får precis som socialstyrelsen då de hade granskningen bara kritisera dokumentation och formalia fel. De åtalar inte om de hittar vad de anser är rena lagbrott det skall drabbade sedan själva göra med risk för att få stå för hela rättegångskostnaden om de förlorar. Och ingen har hitintills vunnit då handläggaransvaret är borta. Då är det chefen som är ansvarig men för att åtalas för tjänstefel måsta man ha uppsåt och det kan man bara ha om man sköter det löpande, det gör inte chefen alltså är ingen ansvarig. Om man gör fel på arbetstid så är det tjänstefel. Om man gör det upprepade gånger är det med uppsåt. Vad gör ministern för att se till att en sådan person ställs till svars? Det var väl frågan? Den svarar hon inte på.

 

Barn skall höras men vad hjälper det om det inte händer något då ingen lyssnar. Frågan ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn fick hon inget svar på alls. Socialstyrelsen ska enligt lag utreda barn som avlidit med anledning av brott, men även då det finns andra särskilda skäl att utreda dödsfallet. Men Donias mamman fick inte en sådan utredning.

Maria svarar: Syftet med sådana utredningar är att bl.a. ge underlag för förslag till åtgärder som förebygger att barn far illa. Men vad gör man när det hänt? Det var ju frågan. Den fick Hillevi heller inget svar på. 

Hon tog upp att Kerstin Wigzell kom med ett antal förslag på förändringar men itne ett ord om att hon var så kritsk efteråt att inget gjordes utifrån henns förslag att hon var jättekritisk i en intervju ;

Socialtjänstlagen har lagats och lappats under åren. Nu föreslår regeringen ytterligare justeringar, den här gången för att stärka barns skydd. Utredaren Kerstin Wigzell är besviken.

– Jag förstår inte att politikerna är så förälskade i Socialtjänstlagen. De första femton åren, okej, men nu är den ett oöverskådligt lappverk.

Kerstin Wigzell suckar. Som regeringens utredare kom hon med sitt förslag till Lag om stöd och skydd för barn och unga redan 2009. Nu tre år senare har regeringen tagit ställning. Det blir ingen ny lag utan ett antal justeringar i Socialtjänstlagen, SoL.

– Det är tråkigt att man inte tar chansen. Jag vet att vår ansvariga barnminister väldigt gärna ville. Det har varit politiska diskussioner och synen inom regeringen är olika, men att ändra är väl för bökigt för alla, säger Kerstin Wigzell.

Barnskyddsutredningen, som den kommit att kallas, satte igång en hel del. Den kom samtidigt som Vanvårdsutredningen började få uppmärksamhet för sina vittnesmål från före detta fosterbarn och barnhemsbarn om hur de farit illa i samhällets vård. Flera av Barnskyddsutredningens förslag har på olika sätt blivit verklighet efter hand. Många av landets kommuner har tagit till sig det som varit enkelt att genomföra och som man gillat. Som att varje barn ska ha en egen socialsekreterare. En förälder kan inte heller längre motsätta sig insatser riktade till ett barn, till exempel från barnpsykiatrin, om den andre föräldern ger sitt godkännande.

Även Socialstyrelsen har lyssnat. I de nya föreskrifterna om socialnämndens ansvar för placerade barn står att barnet bör få besök minst fyra gånger per år. Fast just det gör inte Kerstin Wigzell särskilt glad.

–Det är bra, men jag tycker framförallt att regeringen kunde satt ner foten och skrivit att det ska vara fyra besök. Man förutsätter att det fungerar i kommunerna men det vet vi att det inte gör. Det tas alltid upp både av gårdagens och dagens placerade barn att socialtjänsten är frånvarande. Då hade det varit en viktig symbolfråga för makten att lyssna.

Uppföljning är A och O för säkerheten menar hon. Det tar tid att bygga förtroende, att skapa bra kontakt så att barnet berättar.

Maria Larsson svarade inte på en enda en av frågorna.