Dom tog "våra" barn: Lägga tid på fel saker

Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.

Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 21 april 2014

Lägga tid på fel saker

Och så var det ett socialkontor glömde koden till mailen så de öppnade inte sina mail på ett år http://www.svt.se/nyheter/regionalt/tvarsnytt/socialkontor-glomde-mejlen-under-ett-helt-ar
Fint.

Sedan en debatt artikel om att fel saker tar tid ifrån det som verkligen behöver göras. http://www.dn.se/debatt/valfarden-undermineras-av-vart-fokus-pa-utvarderingar/?nrdr=true

Allt fler ägnar sin arbetstid åt fel saker. Läkare och lärare ägnar högst hälften av sin arbetstid åt att träffa patienter eller elever. I stället tvingas de utföra sådant som syftar till att mäta servicen, vilket ökar risken för utbrändhet. Professionerna måste få utvecklas och förstärkas, skriver tre forskare.

Förvaltningsforskaren Lena Lindgren varnar exempelvis för att det i Sverige uppstått en ”trängsel” av utvärderande myndigheter som till slut kan motverka syftet med utvärderingarna. Vi kan lätt hitta exempel.

Samtidigt som bandy, dans, cirkus eller ”media” accepteras som profiler för våra skolor stoppade Skolinspektionen en Uppsalaskolas satsning på språk – mitt under pågående debatt om att svenska elevers läsförståelse försämras. Beslutet togs förra året på oklara grunder och trots att det inte fanns några invändningar mot undervisningens kvalitet. Följden blir att lärare och elever tappar förtroende för de utvärderande myndigheterna, och på så sätt underminerar utvärderingssamhället både sig självt och kärnverksamheten.

De skolor som belönas mest tycks vara de som är följsamma och slutar ta egna initiativ. Under sådana omständigheter kan hur många hundratals nya miljoner som helst satsas utan att våra barn nödvändigtvis lär sig mer

Mer resurser löser inte heller problemen när utvärderingssamhället medför att allt fler ägnar sin arbetstid åt fel saker. Forskare som till exempel Anders Forssell och Anders Ivarsson Westerberg visar hur läkare, sjuksköterskor och lärare producerar information som inte kommer till någon nytta.

Det har gått så långt att läkare, sjuksköterskor och lärare spenderar högst hälften av sin arbetstid med att träffa patienter eller elever. I stället tvingas de utföra alltmer av det som inom psykologiforskningen internationellt benämns som ”oskäliga arbetsuppgifter” – sådant som inget alls har att göra med yrkesrollen – och som markant ökar risken för utbrändhet.

Det tycks tyvärr vara så att ett av världens rikaste länder, Sverige, under ett par decennier har slösat betydande delar av välfärdssystemets gemensamma resurser på – ingenting

Utvärderingar mäter ofta fel saker eller så missar man det som är viktigt bara för att det inte enkelt låter sig mätas.

Det gäller socialen också. Dokumenterandet alltså och det här att tvingas lägga tid på fel saker.

Jag vill poängtera att jag inte är emot handläggare på socialen på något sätt (det verkar vara de som tror det) utan jag anser att man behöver se över deras arbetssituation för att den skall bli bättre, dra åt sig duktiga engagerade handläggare som känner att de hinner göra ett bra jobb.
Då kan man också öka kraven på dem.
Och visst behöver det dokumenteras, men med måtta. Dokumenterandet skall handla om att säkerställa att man gör eller snarare sagt gjort rätt. Att kunna visa i efterskott vad man gjort och hur man gjort och varför man gjort. Men det finns så mycket annat som tar tid och som är onödigt. Som skulle kunna förenklas eller bara göras på ett annat sätt om det nu måste göras alls. Som det står i artikeln det får inte bli så att själva dokumenterandet tar hälften av tiden, tar mer tid än själva jobbet i sig.

Sist hittade jag ett nyhetsinslag som fick mig att fundera lite.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5841053
Ni får dra era egna slutsatser...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varför

Vår familj har arbetat både som kontakt, avlastning och akut hem. Senare år valde vi fasta plac. för tonåringar men sist har vi haft två små barn. En s.k. uppväxtplacering ett begrepp som inte finns i lagen. Orsaken att man börjar är många men för oss var det att vi hade tid och plats och vill ta ett samhällsansvar. Som familjehem upptäcker man snart att man inte har några rättigheter vilket i förlängningen innebär att inte heller barnen vi jobbar med har några rättigheter. Många utsätts men familjehem hotas, anmäls och skräms i många fall till tystnad vilket för med sig att många inte vågar strida för de barn som är satta i deras vård. Kontentan blir att problemet inte uppmärksammas och redan utsatta barn far illa. Det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Den möjligheten saknar ett familjehem de är inte part. Alla lagar utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt men så är inte alltid fallet. Det jag stött på har fått mig att försöka ändra lagar och visa på de missförhållanden som förekommer. Jag har varit i riksdagen en gång och 19 av mina förslag ligger redan som lagförslag. Första lagen som en direkt konsekvens av vad som hänt oss kom nu d 1 juli 2010 då Lex Sara även omfattar socialtjänsten. Uppdrag gransknings program handlar om oss d 20 oktober och jag har nu fått ytterligare en inbjudan till riksdagen.

Stängt

Har sett att en del anklagar mig för att ha tagit bort eller strukit inlägg men det är inte sant. Efter att ha fått en anmälan på familjelivs sida valde jag att gardera mig och flytta bloggen i ett forum där jag inte stängs ner på grund av eventuella anmälningar. Först tänkte jag flytta med alla inlägg men det blev för jobbigt.

Hitintills har jag haft en länk dit men nu då beslutet kom att vi får hem dem finns det ingen anledning att ha kvar den så den har jag stängt ner.

Nu blev det inte så att vi fick hem dem. Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade en jurist som inte stått i domstol på 5 år, förlorade. skickade en som inte ens var på slutpläderingarna. Vi förlorade igen och då jag gick ut i press med det röstade ordförande emot ytterligare ett överklagande trots att han inför hela Sveriges befolkning stått och lovat att ta det så långt det gick för att pröva vikten av anknytning. Så blev det inte.

Det värsta är att vi inte vare sig var först eller sist. Jag får mellan 1-3 ärendena i veckan. Lika hemska, lika felhanterade....