Ändå är det så att jag varje vecka ger
förslag på vad som skall göras. Vad som behöver åtgärdas, påpekar vad som är
fel. Jag pekar på saker i lagen som behöver ändras.
Den här veckan får ni också två ärenden.
Det ena är en hemflytt av ett
fosterhemsplacerad pojke. Man kan tycka att det alltid är positivt då barn
flyttas hem men är det det? Han var ett år då han först placerats i ett
familjehem. Ifrån det hemmet omplacerades han redan efter ett år. Han är nu två
år.
I det hemmet han nu kom till får han stanna.
Bio föräldrarna levde inte ihop men hade umgängen var tredje vecka.
Familjehemmet har efter tre år väckt frågan om vårdnadsöverflytt men socialen
anser att det inte är för barnets bästa så man gör inte ens en utredning. Ändå
kom lagen till för att säkerställa att barn som bott länge inte skall ryckas
upp. När pojken är 6 år begär plötsligt pappan hem honom. Den biologiska mamman
vill att han skall stanna likaså pojken själv. Pappan får nu plötsligt utökat
umgängen. Efter ett umgänge kommer pojken inte tillbaka hem. Han har bott i
samma familjehem i fyra år från han var två tills han var sex, det är dem han
ser som sina föräldrar, det är deras hem han ser som sitt hem. De får först
efter tre månader göra ett ”avslut” dvs säga adjö övervakat under en timme . De
får inte ens vara hemma utan skall ta farväl i en offentlig lokal.
Det andra ärendet handlar om ett
familjehem som haft två barn. Två pojkar som de först var stöd familj till och sedan
blev familjehem åt. De har totalt bott i samma hem 7 år. Pojkarna får en ny
handläggare. Plötsligt får familjehemmet höra att de inte uppfyller pojkarnas
behov. De frågar vilka behov det skulle kunna vara eftersom de tydligen
uppfyllt dem i 7 år, ingen har iallafall sagt något annat. De ber om stöd för
att i så fall göra det men får ingen respons. De begär skriftligen att få
besked på vilka behov de inte uppfyller och får då ett brev med brister hos
barnen. Brister de själva uppmärksammat och påtalat och begärt och fått hjälp
med. Familjehemmet får veta att pojkarna skall omplaceras men pojkarna får
inget veta. Det skulle handläggaren själv tala om men det sker aldrig.
Sportlovs resa var inboka och pojkarna skulle få följa med, de får löfte om att
låta semester resan bli ett avslut. Familjehemmet planerar att själva berätta
för pojkarna om omplaceringen på resan om inte handläggarna gjort det innan.
Två dagar innan avfärd ringer handläggarna upp. De har ändrat sig. Pojkarna
skall flyttas med omedelbar verkan. De hämtas av den nya familjehems pappa som
de inte ens träffat tidigare. Pojkarna är inte förvarnade alls. Man kan undra
varför ingen utredning gjordes? Man kan också undra varför de plötsligt inte
inte uppfyller pojkarnas behov om de gjort det i 7 år och om det nu att de inte
gjort det varför har låtit barnen stanna där i 7 år? Varför fick de inte stöd
och hjälp i så fall att göra det?
Är det så det skall vara? Är det så barn
och vuxna skall behandlas? I myndigheternas vård? är det inte så att man
stjälper istället för hjälper om man gör såhär? Jag har berättat om ni har fått
17 ärenden med omplaceringar utan grund. Trots det säger socialen i “sammanbrottsutredningen
runt barn mellan 0-10 år” att det är vi som säger upp. Inget av
familjehemmen i de ärenden jag beskrivit har sagt upp ändå står det så i de
flestas akter, trots att det är en ren lögn. Varför sker det då? Bara för att
man kan? Därför att lagar runt barn bara är rekommendationer som man utgår
ifrån att de följs bara för att det är myndighets personer som skall följa dem?
Tror ni att man är/blir laglydig bara för att man får jobb på en myndighet? Att
man alltid gör sitt bästa bara för att man jobbar på en myndighet? För där har
man ju alla resurser, där blir man aldrig trött eller överväldigad av jobb och
utbildningen innehåller väl allt man behöver kunna eller? Nej så är det ju
inte. Det är människor med brister och fel, som kan drabbas av prestige trots
att det gäller andra människor, som tar felaktiga beslut både på grund av
stress men även av misstag. Handläggare som tar felaktiga beslut men vägrar ändra
på sig för att de inte behöver, ingen kräver det men det är barn som skall leva
med besluten som andra tar. Är det mänskligt? Är det förenligt med barn
konventionen? Nej inte ens i närheten.
Borde inte utbildningen ses över och
innehålla de delar som behövs? Borde det inte vara obligatorisk närvaro plikt?
Borde man inte ha ansvar för de beslut man tar om det drabbar andra människor?
Skall vi som familjehem hanteras så här? Borde vi inte vara någon typ av part?
Ha något att säga till om? Borde det inte krävas något typ utredning eller
annat innan man gör en omplacering? Skall den kunna göras på de grunder jag
beskrivit? Varför kan ingen får ingen gå in i enskilda ärenden? Varför
kritiserar granskningsmyndigheter bara dokumentation och formalia? Varför krävs
inte rättelse även i ärenden som kritiseras? Varför är lagar inte kopplade till
konsekvenser dvs om de inte följs blir åtals bara? Hur kan föräldra
perspektivet väga tyngre än barn perspektivet och barnens rätt till en trygg
uppväxt? Hur kan man låta lagar krocka på bekostnad av barns bästa?
Nöj er inte med att konstatera hur hemskt
det är utan bestäm er för att göra något åt det. Fundera över vad du och ditt
parti kan göra. Jag står gärna till förfogande med förslag och talar gärna om
vilka brister jag hittat och vad jag anser att man kan /bör göra åt dem.
Jag har vecka efter vecka bett om svar och
det gör jag nu också. Jag har fått ett par svar ifrån social departementen och
ett ifrån socialutskottets fyra grupp ledare. Men samtliga brev handlar om hur
det är tänkt trots att jag varje vecka talar om att det inte fungerar, inte
blev som det var tänkt. Om inte ni i ledande position kan eller vill vem kan
eller skall då ändra på förhållandena? MVH Eva fostermamman i Mark ärendet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar