Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 11 februari 2014

Piza undersökningen

Det var ju mycket skriverier då Piza utredningen om skolan kom. Svenska elever låg ju så lågt. Men det visar sig ochså att elever som hamnade i de länderna som hamnade högst är avundsjuka på svenska elever http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sydkorea-imponeras-av-svensk-skola_8959118.svd
En parallell sanning är nämligen att Sverige är ett av världens innovationstätaste länder, sett till folkmängd. När OECD i somras listade de patenttätaste städerna sett till folkmängd, hamnade Malmö, Stockholm och Göteborg på topp 15-listan.
Så kunde Einar avslöja hur skolan kunde vara så effektiv? Hur kunde eleverna ändå bli så pass bra, med så lite studier?
Dessutom såg de något i de svenska eleverna: kreativitet, ledaregenskaper, diskussionsvilja.
– De såg att våra elever var bra på problemlösning och att leda en grupp. Visst har de koreanska eleverna bättre kunskap, vi i Sverige måste absolut höja nivån. Men samtidigt har eleverna i Sydkorea inte någon fritid. De är medvetna om att det är något de måste förändra, säger Einar Fransson.
Vid fem tillfällen har nu elever från Sverige och ett tiotal asiatiska länder träffats, löst problem och tävlat i naturvetenskap. Och ja, de svenska eleverna tar automatiskt på sig en projektledarroll, konstaterar Einar Fransson. Men under sommarens träff knep de dessutom guldmedaljen i fysik och ett silver i kemi.
 
Just öppenheten och den vänskapliga relationen mellan lärare och elever i Sverige är något som de asiatiska skolföreträdarna gång på gång lyfter fram. De avspända pratstunderna, att det går att fråga en hängig elev hur läget är. Att kunna prata om privata saker, sådant som inte alls har med skolan att göra – något som ofta är otänkbar i länderna i Pisa-toppen.
Chan Huang Kiat berättar hur skolan i Singapore har nolltolerans mot mobbning. Men att prata om mobbning i klassrummet? Nej, det gör man inte.
Samtidigt som svenska skolpolitiker kämpar för att förbättra elevernas kunskaper, kämpar politiker och skolledare i Korea och Singapore med det omvända: att få balans mellan skola och fritid och minska hierarkin i klassrummet. Enligt Chan Huang Kiat debatteras de många läxorna och långa dagarna allt mer.
– Men när vi har försökt att minska läxorna, då är det föräldrarna som protesterar. 
 
Det är väl så att inget är rakt igenom bra och inget heller rakt igenom dåligt. Visst är det bra med kreativitet och problemlösning men man skal kunna något också. Jag saknar och tror att det behövs mer rena kateder lektioner som förr. Alla elever som nu skall jobba individuellt och vara på olika ställen gör att det är svårt att ha koll på vart alla är och vad de kan eller har lärt sig.


/
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)