Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 24 februari 2014

Låt barnen ta plats

Varför är vi så stressade? Varför har vi så svårt att få tiden att räcka till?
En kompis sa en gång: "att om tiden inte räcker till så har du för mycket och/ eller  prioriterar du fel". Jag kan förtydliga antingen om man tagit på sig för mycket då prioriterar man eftersom alla behöver lite mer lugn och ro, lite mer återhämtning.
Jag tror att det är en av anledningarna till att så många går i "väggen".

Redan då barnen är små skall de iväg på en massa saker. Varenda veckokväll är uppbokad.  Både ungarna och man själv är helt slut. Man skjutsar hit och dit. Sedan skall man ha sina egna aktiviteter för att koppla av och få lite egen tid. Det är då barnen plötsligt börjar vara i vägen. De blir ett hinder för en del.

Tänker på keno reklamen hon grannen som är sen och stressar iväg på yoga för att ta det lugnt. Varför inte bara vara hemma och ta det lugnt.

Minns då sonen var liten och några i föräldra gruppen klagade på att de aldrig hann att leka med banren.
Jag tänkte vad då leka med. Det gjorde jag aldrig. De var på babysim, öppna förskolan, babygympa, babyrytmik, babysång och babymassage. Vi var hemma och jag undvek att åka på för mycket.
visst var jag också med på en del men tror jag höll mig till en sak i veckan.

Leka med gjorde jag inte heller, jag satte igång dem eller så var de med i det jag gjorde. Om jag damsög hade de ett eget munstycke de drog runt med. Det var inte kopplat till något men de var så duktiga som hjälpte mamma. Bakade jag hade de en egen deg eller så mätte de upp allting och så slickade de. Det var den absolut viktigaste uppgiften och den var så viktig att man fick vänta ett tag på den.

Lagade jag mat var de med. De vände pannkakor eller rörde i grytan. De lade i saker eller skar saker som skulle vara i. De har alltid varit med. Visst tar det längre tid men vad värde fullt det varit. De har alltid känt sig viktiga för att de gjort något på riktigt. Lek fast på riktigt.
Hittade en som tar upp just det:
http://www.etc.se/kronika/barnen-ska-rymmas-i-vara-stressade-liv
1948 skrev Astrid Lindgren i Husmodern att de vuxnas uppdrag är att skapa trygghet kring barnen. ”Men gör de det? Alltför sällan, synes det mig. De har nog inte tid! De är så helt och fullt upptagna att fostra den lilla glytten.”
Har vi mer tid för barnen idag? Nja. Vi arbetar mer nu, har fler tekniska prylar att sköta och mer identitetsskapande konsumtion att ägna oss åt. Astrid skriver vidare, ”för det där ’att vara barn’, det är visst egentligen ett mycket fult karaktärsdrag, som med alla medel måste motarbetas”.
NU ÄR DET 2013 och jag läser att barnen ”tar för stor plats” och ”bestämmer för mycket”. En så kallad expert menar att konsekvens, regler, rationalitet och uppfostran ska härska.
 
HAR NI NÅGON gång hört någon förälder hota sitt barn med att lämna det när barnet inte vill följa med? Astrid skriver: ”Första villkoret, om man vill ha ett harmoniskt (=’väluppfostrat’) barn, det är att se till att barnet lever i trygghet. (En sådan tur att barn rätt snart kommer underfund med vilken förfärlig massa smörja de stora pratar och hur lite deras hotelser är värda, annars skulle ångesten i barnasjälarna icke hava någon ände). ”
Jag vill att Astrid ska ta fostringsivrarna i örat:
 ”Behandla [barnen] med ungefär samma hänsyn som ni är nödsakade att visa edra vuxna medmänniskor. Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mer kärlek, så kommer folkvettet av sig självt.” 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)