Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 12 februari 2014

Brev v 7


Talade med ett familjehem som jobbat i 22 år och har därmed mycket erfarenhet. De har lyckats med ett stort antal av de barn, ja faktiskt de allra flesta som bott hos dem. De är återanpassade i samhället som det så fint heter.
Det var ett LVU. Barnen, ett syskon par, en pojke och en flicka i nedre skolåldern hade bott på institution över ett halvt år innan de kom.
En helg ringer handläggaren och säger att ni skall nog inte gå ut i helgen. Varför då undrar de? Jo han är igång får de till svar. Vem då? Jo pappan. Är han farlig? Jo det kan han nog vara? Har han vapen? Ja det är möjligt.
Det kan vara familjehemmens vardag. Skall vi inte ha rätt att veta, skall vi inte ha rätt att bestämma vad vi vill utsätta vår familj för? Våra biologiska barn som inte valt detta?
Alltför ofta får vi inte veta det vi behöver runt en placering med hänvisning till sekretess.
Men hur skall vi då kunna ge bästa vården? Utan att veta vad behoven är?
Min åsikt är att vi undanhålls för att de är så rädda att vi skall säga nej.
Ingen kom den gången men jag har själv varit med och krupit ihop på andra våningen i väntan på polis med en man utanför med bössa . Det var då jag var liten och mina föräldrar var familjehem. Inget verkar ha ändrat sig på den punkten. Det är inget som några barn skall behöva uppleva.
Det går ett halv år. Barnen har umgängen med sina föräldrar. De är övervakade. Det är familjehemmet som ansvarar både för umgänge och övervakningen.
De sköts sällan av biologiska föräldrar utan ställs oftast in.
Sedan kommer det en ny handläggare. Hon gör en ny bedömning, utan utredning.
Nu skall barnen plötsligt hem. De skall börja med ett oövervakat umgänge över natt. Barnen har inte sovit hemma på över ett år och har bara träffats sporadiskt. Alla umgänge har varit övervakade men plötsligt verkar allt ha ändrats.  Efter helgen då familjehemmet skall ge sig iväg för att hämta hem barnen blir de uppringda av handläggaren, de behöver inte åka. Det har gått så bra anser hon (på en övernattning) att barnen skall få stanna kvar hemma. De sägs upp i nästa andetag och barnen är borta.
Då familjehemmet ifrågasätter den snabba hem flytten hänvisar man nu till samarbetssvårigheter. Det visar sig senare att det kommit in en anonym anmälan mot dem, förmodligen ifrån mamman.
Barnperspektivet? Finns inte. Barns röst och barn som skall höras finns inte.
Planering och förutsägbarhet, existerar inte.
Familjehemmens rätt finns inte heller hur familjehemmen behandlas behöver vi inte ens diskutera.
Ett LVU sätts i rätt men det kan hävas när som helst av en handläggare.
Är det så här ni vill att det skall vara? Skall vi ha familjehem skall vi väl behandla dem bättre. Just det familjehemmet kommer inte att ta fler barn, 22 års erfarenhet borta.
Jag blir trött, ledsen, arg och mörkrädd över alla dessa ärenden. Det är Sverige vi lever i som skall vara så fint och så bra att bo och leva i. Som har ett så tydligt barnperspektiv i alla ärenden gällande barn. Ett Sverige där det skall vara så tryggt och säkert att leva. Men hur är det i verkligheten? Jag vet inte hur din verklighet ser ut men jag har vecka efter vecka beskrivit vår.
Brist av barnperspektiv, problem utifrån det borttagna handläggaransvaret, lagar som inte behöver följas, som utgår ifrån att en person, bara för att de jobbar inom en myndighet alltid gör rätt. Dem det drabbar är de som man är satt att skydda.
Barnen som redan är utsatta, vars föräldrar inte klarat upp situationen men ändå gång på gång förstör. Skall en olämplig vårdnadshavare få fortsätta bestämma och ha talan trots att de t är så uppenbart fel?
Utbildningen till handläggare som saknar så stora delar.
Där man bara blir duktig på att skriva vetenskapliga uppsatser men som saknar stora delar vad gäller det man skall jobba med.... barn.
Där man inte ens behöver vara närvarande efter som det inte är krav på obligatorisk närvaro.
Jag orkar inte skriva ner fler fel men jag tror heller inte jag behöver, du förstår själva. Så här kan det bara inte få vara men vad gör du åt det?
Vecka efter vecka har jag lyft ärenden efter ärende. Ställt samma fråga vecka efter ecka Vad gör du och vad gör ditt parti?
Frågar igen och vill verkligen ha ett svar.
O.s.v. MVH Eva fostermamman i Markärendet

1 kommentar:

  1. Hej! Jag har följt din blogg med förfäran och undrar om du någon gång får ett svar av de politiker du kontaktar? Med vänlig hälsning, Maria

    SvaraRadera