Här kommer då ett brev till. Ert fjortonde
ifrån mig. Eftersom jag ville ha focus på barnperspektivet inte fosterfamiljen
så fortsätter jag med två biologiska familjers berättelser.
Det handlar om ett lesbiskt par som
bestämmer sig för att skaffa barn. Den ena kvinnan skall föda, vi kan kalla
henne Anna. Då Anna får barnet skriver de sig båda som vårdnadshavare. När hon
nu är hemma mer ser hon saker hon inte sett tidigare hos sin partner. Vi kan
kalla henne Pia. Pia dricker en hel del vilket hon inte märkt tidigare dessutom
är hon inte snäll mot barnet. Det slutar med att Anna tar barnet och lämnar
Pia. De skall ha delad vårdnad och Pia skall ha umgänge. Efter ett tag får Anna
höra att Pia är full då hon har flickan. Hon slår larm till socialen. Släkt
ringer till en bekant till mig och talar om att flickan inte mår bra då hon är
hos Pia. Min bekanta frågar varför de inte anmäler men de säger att de inte
vill lägga sig i. Min bekant frågar hur de kan leva med vetskapen att ett barn
far illa utan at de gör något. Vad som krävs för att de skall agera eller göra
något, hur de kommer att må om något allvarligt händer. Men de vägrar.
Anna har svårt att lämna iväg flickan på
umgängen med Pia eftersom det tydligt märks att flickan mår dåligt efteråt.
Dagis slår också larm. Kompisar berättar att de träffat Pias ute sent på
kvällarna med flickan, hon har varit berusad. Nu hör släkten av sig till min
bekant igen. De berättar att Pia har förgripit sig på flickan. De vill att min
bekant skall anmäla, men hon har ju vare sig sett eller träffat och säger att
det måste de göra själva. De vill fortfarande inte lägga sig i.
Anna anmäler igen och vägrar nu att skicka
iväg flickan till umgängen med Pia. De kallas då till socialkontoret. Anna får
veta att om hon inte skickar iväg flickan på umgängen så kommer hon att
anklagas för umgängessabotage. men å andra sidan säger man att eftersom hon
skickat iväg flickan kan hon ju inte anse att det är så farligt. hon sitter i
en rävsax. Hon vet inte vad hon skall göra. Hon kan alltså inte skydda sitt
barn, hon tvingas lämna ut flickan till en som förgriper sig på henne annars
kan hon och förlorade ju faktiskt sin flicka. Dagis har slagit larm. BVC har
slagit larm så hon går under jorden samtidigt som hon begär ensam vårdnad.
Flickan har inte börjat skolan så det är inga problem att hålla sig undan. När
det bli domstolsförhandling går man enbart på umgänges sabotage och ser inte
alls till varför. Hennes advokat kallar släkten som bevittnat men de vägrar att
uttala sig eller ljuger i rätten så hon kan inte bevisa sina påståenden. BVC
och Dagis kallas inte då advokaten anser att deras ord väger så tungt att deras
vittnesmål enbart finns på papper. Anna förlorar och Pia får full ensam
vårdnad. Anna för umgänges begränsning och övervakade sådana för att hon inte
skall ge sig av med flickan igen.
Tänk dig själv vilken frustration, vilken
skräck att inte kunna skydda sitt barn. Att se vad man gör med barnet, se
vilken smärta det bär och utsätts för och inget kunna göra. Sedan uteslutas
helt oförmögen att göra något.Tvingas se på medan barnet bara förstörs mer och
mer. Barnet som till sist anklagar just henne för att inte göra något trots att
hon visste.
Det får mig att tänka på hur nazisterna
snörde för brösten på nyförlösta för att se hur länge barnet klarade sig utan
mat. Tvingade mammorna att se på då barnen svalt till döds. Många blev tokiga.
Är det så vi skall ha det i Sverige?
Har en familj till även det ett lesbiskt
par. Ena mamman kontaktade mig, vi kan kalla henne Sofia, har levt med sin
kvinna i ca 10 år. De skaffade ett barn, en pojke, tillsammans med ett manligt
homosexuellt par. Efter 9 år går de isär. Mamman som fött barnet bestämmer nu
tillsammans med den biologiska pappan att Sofia inte längre får vara en del av
pojkens liv. Hon skall inte få vara delaktig, de skall inte få träffas. Hon har
stridit i alla instanser men fått avslag. Hon har inga rättigheter, hon är inte
part. Hon har ingen rätt till hans liv. eller vänd på det barnet har inte rätt
till de som betyder något för honom eftersom det är vuxna som bestämmer, vuxna
som vinner på det ena eller andra beslutet. Hur kan det vara så olika? I ena
fallet kan en som inte ens fött barn ta över barnet trots att hon missköter
det, i andra fallet kan en som varit en del av barnets liv i 9 år plockas bort
utan att någon försvarar barnets rätt till de som betyder något. ingen av dem
kan försvara barnet. I inget av ärendena är det någon som tar hänsyn till
barnet, deras bästa eller utgår ifrån deras perspektiv. Det visar väl om något
att lagen kan tolkas som det passar.
Det är det jag menar med att
barnperspektivet är ett fint ord på pappret. Ingen tar på allvar hänsyn till
det, inte i praktiken iallafall. Hur kan lagar tolkas så olika? Jo för att det
går och då tolkas de som det passar för stunden för den som tolkar dem. Barnet
kommer alltid i kläm.
Skall en förälder inte kunna skydda sina
barn? Är det inte en av de främsta uppgifterna man har som förälder? Vart är
barnperspektivet? OK släkten vittnade inte så därför stod det ord mot ord men
ändå. Den andra mamman plockas bort utan en chans att försvara barnets rätt
till henne trots att hon funnits där i hela hans liv. Han får inte behålla
henne eller rätten att träffa henne. Hur kan man tycka att det är OK? Det är
vuxna som avgör, den vuxna med mest makt. Alla barn i utsatta positioner borde
ha rätt till ett eget ombud. Det kan gälla placerade barn, barn i skilsmässa.
Ett ombud som har krav på sig att faktiskt träffa barnen de företräder, så är
det inte idag. Känner till många placerade barn som inte ens vet att de har ett
ombud. Dessa ombud borde ha krav på sig att gå en utbildning vad gäller barn så
de vet hur ban reagerar. Likaså borde det finnas en instans i varje domstol som
bara tar barnärenden, som har dubbel utbildning och utgår ifrån barnet inte de
vuxna. Då skulle vi komma en bit på väg. Ombuden kontaktar i många fall bara
soc och går sedan på deras linje. Om de har fel är det ingen som kollar. Om
utredningarna inte är sakliga eller ser till alla sidor är det heller ingen som
kollar. Det är en handläggare som utreder, bedömer och verkställer i samma
ärende. Inge n utifrån lägger sig i. Cheferna är inte involverade i det dagliga
och har av tidsbrist inte insyn i mer än det handläggaren lyfter. Politikerna
är ytterst ansvariga men inte heller de har insyn i mer än det som handläggare
eller chefer har lust att lyfta.
Ett barn under 15 får inte begära ett eget
eller ett nytt ombud. De får inte ens begära en ny handläggare om de känner att
den de har inte lyssnar. för då är det många som skulle köra det i system säger
man. men det är barnen som skall leva med deras beslut. Blir det fel kan de
inte anmäla om de är för unga och en närstående kan inte anmäla om man inte själv
är drabbad. Trots att det står i lagen att barn skall höras och det enligt en
prejudicerande dom står att det inte finns någon lägre gräns känner jag till
ett antal barn som begrät att få vara med i domstol, att få höras men nekas
trots lagen som säger att de skall höras, skall få komma till tals.
Myndigheter gör ju alltid rätt och vill ju
alltid barnets bästa eller hur? vilken klyscha. Myndighetspersoner är också
människor och gör fel som alla andra. Så vad gör du som ansvarig åt det? Brist
på barnperspektiv finns i alla ärenden oavsett vilken sida man står på. skulle
barnperspektivet väga tyngst som det står i lagen skulle mycket ge sig av sig
självt men då måste det bli konsekvenser då man gör fel. då man inte tar ett
tydligt barnperspektiv. Det skall kännas att göra fel, att ödelägga ett barns
liv. Vad gör ditt parti? Vad tänker ni göra om ni vinner valet? har ni med
dessa frågor på agendan överhuvudet taget? VAd gör du som ledamot i
socislutskottet åt dessa frågor? dessa brister?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar