Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 15 januari 2014

Kommit längre än oss..

BRIS gick ut med information om att de länder som skrivit på eller antagit barnkonventionen kan även göra ett tillägg som innebär att barn i de länderna även kan klaga till FN.
http://www.bris.se/?pageID=148&id=3145
Enskilda barn, grupper av barn eller deras representanter kommer att ha möjligheten att skicka in sina klagomål till FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) som därefter kommer besluta om de kommer att utreda fallet. Om barnrättskommittén anser att barnets rättigheter har kränkts, kommer barnrättskommittén vidta åtgärder för att åtgärda händelsen.
För att barn ska kunna skicka in sina klagomål krävs det att staten har antagit protokollet. Rätten att få sin sak prövad av barnrättskommittén gäller endast efter att barnet först har genomgått samtliga nationella instanser.
De länder som antagit konventionen är: Albanien, Bolivia, Gabon, Tyskland, Montenegro, Portugal, Spanien, Thailand, Slovakien och Costa Rica.
Och vi som inte ens har gjort barnkonventionen till lag men tycker att vi kommit så långt.

Sedan hittade jag ett inlägg i kvinno/flickdebatten. http://allaminatexter.wordpress.com/2014/01/13/flickornas-guide-till-underkastelse/
Om hur vi skolas in i ett mönster, vilken aha upplevelse. Allt kände man igen men har inte tänkt över på det sättet.
Det är kvinnligt att backa. Det är kvinnligt att inte synas. Det är kvinnligt att inte markera sitt revir i samhället. Det är kvinnligt att inte ta plats.
”KOM FRAM NU! Olle har redan slagit! Det är Elinas tur nu, hon slår inte så långt, kom fram ni där bak!”
Vi är sex år och klassen spelar brännboll. En lång pappa har mer auktoritet i spelet än fröken och leder utelaget. På en millisekund reagerar han när Elina närmar sig brännbollsträt. Hon vill prova det runda och lyfter det med glädje i blicken.
Sedan vänder hon sig mot planen och ser pappans menande blick och tappar trät nästan automatiskt. Han säger lite tyst ”du kanske ska prova det platta först”, vilket hon gör, för hon är sex år och en vuxen människas ord är lag. Hon missar med det platta brännbollsträt, mycket på grund av besvikelse, och hoppet i hennes ögon slocknar.
Olle fick uppmuntran av pappan när det var hans tur. Lyckan spred sig via hans armar till bollen som flög iväg. Elinas nådde inte längre än någon meter. Den slocknade minen. Det bortflugna leendet.
Det är kvinnligt att tappa sitt självförtroende i händerna på en man som tar för givet att pojken alltid kommer att göra bättre ifrån sig. Det är kvinnligt att vara fast i en könsroll där man alltid är svagast och underst på listan. Det är kvinnligt att bli förtryckt.
Visst känner man igen det. Vad är det vi lär våra barn? Läs, den är bra.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)