Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 22 januari 2014

Kvinnors våld mot män

Det talas ofta om män som slår sina kvinnor. Mammor och barn som tvingas fly för att manen är våldsam men det talas sällan om kvinnor som slår sina män.
Det är mycket mer tabubelagt. En stor stark karl skal väl inte tåla något sådant.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/niklas-blev-slagen---och-frantogs-barnen/
Kort därefter blir det så. En vårdag 2009 hämtas det ena barnet hemma och det andra i skolan av socialtjänsten, med hjälp av polis. Flickvännens mamma har larmat om pågående misshandel i hemmet.
– Jag var inte ens hemma. Det står i polisens rapport.
Ändå blir Niklas än en gång misstänkt för misshandel. Båda barnen omhändertas och placeras på hemlig ort. Först långt senare får han veta att de är hos sina mammor. Sedan november 2010 har Niklas begränsat umgänge med yngsta pojken. I sitt beslut skriver Hovrätten att det är angeläget att få igång umgänget mellan fadern och sonen. Rätten konstaterar att de senaste misstankarna mot Niklas om misshandel är nedlagda, besöksförbudet är hävt.
Socialtjänsten daterar också ett beslut samma månad. Skola och polis har anmält att äldste sonen far illa. Men det är hos mamman, slår myndigheten fast, och skriver: "Det finns ingenting som tyder på att pojken skulle fara illa hos pappan". Socialförvaltningen beslutar därmed att inte öppna utredning mot Niklas. Hans äldste son bor nu åter hos honom på heltid.
– Jag har kontakt med flera män som tar emot smällar, för de vet att kvinnorna kan ta barnen ifrån dem, säger Niklas.

Vi sitter vid matbordet i Niklas kök och dricker kaffe. Sonen är en trappa upp och surfar på datorn, han ska slippa höra sin pappa berätta. Det är svårt att veta hur man ska prata med sitt barn om sådant här, tycker Niklas. Han är orolig för pojken, men med sina erfarenheter av myndigheter vågar han inte söka hjälp, trots att han tror att sonen skulle behöva psykologstöd efter allt som hänt.
Det är också jobbigt att hantera sina känslor, säger han. Ilskan över att ha förlorat sina barn och fortfarande bara fått hem det ena. Kränkningen av att ha blivit gripen, anhållen och sedan misstänkt igen. Bitterheten över att ingen tagit honom på allvar när han sagt att det är han, inte hon, som blivit slagen, och att barnen farit illa.
– När jag berättade att hon slog mig fick jag samma reaktion från alla. De frågade vad jag hade gjort mot henne.
 
Jag känner igen det även om det inte är samma sak. Då vi förlorade barnen fick vi frågan vad är det ni gjort? Ni måste ha gjort något annars tar man väl inte barn på det där viset.

Man talar bara om mamman och pappan och deras rätt till barnet men barnets rätt till trygghet? Vi måste motverka allt våld vem det än är ifrån. Det spelar inte roll vem som slår. Nu är ett barn hos en person som inte är bra för barnet. 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)