Dom tog "våra" barn: Barnuppfostran

Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.

Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 22 januari 2014

Barnuppfostran

När vi uppfostrar våra barn, hur gör vi då? Genom skuld, så borde du inte ha gjort. Genom skam för att göra fel? Genom att locka med belöningar med saker eller känslor som kramar?

Hittade en debatt artikel om det.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2227210-skamexperten-uppfostran-borjar-i-vardegrunden-

Det finns många sätt att se på människan och vad hen förväntas vara. Men grovt skulle jag vilja dela upp i två stora huvudkategorier: en auktoritär människosyn, där människan föds som ett vitt blad, är i grunden lat, utan egen vilja eller motivation och behöver styras och kontrolleras. Och en humanistisk syn, där människan föds med allt på plats, har en egen vilja, är altruistisk, att motivation hela tiden finns, hen är i grunden kreativ och skapande men saknar erfarenhet. Här börjar sorteringen av föräldrastödsprogrammen (läs även Uppfostran) för mig.

Belöning och bestraffning

Vissa vilar på en auktoritär människosyn, program som i sin tur bland annat vilar på en psykologisk teori kallad Behaviorismen, vars inriktning handlar om kontroll av beteende. Den extrema sidan av behaviorismen menar att känslor är fullständigt irrelevanta och att det enda mätbara och viktiga är förändring i beteendet. De programmen har belönings- och bestraffningsmetoder till syfte att korrigera barns beteende och där den vuxne har makten. De lär även ut vikten av samspel och kommunikation.

Relationen i fokus

Andra program vilar på en humanistisk människosyn, där relationen står i fokus. De lutar sig bland annat på anknytningsteori och utvecklingspsykologi, vilket enkelt kan förklaras med att vi blir till dem vi är, utifrån hur vi bemöts och speglas under uppväxten. Grunden till hur jag lär mig hantera mitt liv, ligger till exempel i tilliten att människor går att lita på. Det börjar i föräldrarnas känslomässiga engagemang i mig, att jag upplevt att min existens är viktig. Dessa program utgår ifrån: att bakom varje beteende hos en individ (vuxen och barn) finns behov och känslor som behöver bli sedda, hörda, tagna på allvar. Att samarbete infinner sig när vi känner oss viktiga för varandra, då vill vi bidra till gemenskapen. Att vuxna är ansvariga och medskapare till samspelet, och de lär barn att hantera makt.

Denna särskiljning av programmen finns inte i debatten. Ansvariga inköpare av programmen i kommuner och landsting verkar sakna kunskap om detta, eller ha tid att reflektera.

Min kunskap om skam och dess roll i våra liv och relationer, har gjort mig starkt kritisk till alla belönings- och bestraffningsmetoder. Jag stödjer en så kallad Tredje väg, en relationell, humanistisk fostran, ett respektfullt vuxenskap utifrån tillit, dialog och ansvar. Att behöva varandra istället för att manipulera varandra. Svårare väg, men fullt görbar.

Är det någon som inte håller med? Visst skall uppfostran vila på tillit respekt, dialog och ansvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varför

Vår familj har arbetat både som kontakt, avlastning och akut hem. Senare år valde vi fasta plac. för tonåringar men sist har vi haft två små barn. En s.k. uppväxtplacering ett begrepp som inte finns i lagen. Orsaken att man börjar är många men för oss var det att vi hade tid och plats och vill ta ett samhällsansvar. Som familjehem upptäcker man snart att man inte har några rättigheter vilket i förlängningen innebär att inte heller barnen vi jobbar med har några rättigheter. Många utsätts men familjehem hotas, anmäls och skräms i många fall till tystnad vilket för med sig att många inte vågar strida för de barn som är satta i deras vård. Kontentan blir att problemet inte uppmärksammas och redan utsatta barn far illa. Det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Den möjligheten saknar ett familjehem de är inte part. Alla lagar utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt men så är inte alltid fallet. Det jag stött på har fått mig att försöka ändra lagar och visa på de missförhållanden som förekommer. Jag har varit i riksdagen en gång och 19 av mina förslag ligger redan som lagförslag. Första lagen som en direkt konsekvens av vad som hänt oss kom nu d 1 juli 2010 då Lex Sara även omfattar socialtjänsten. Uppdrag gransknings program handlar om oss d 20 oktober och jag har nu fått ytterligare en inbjudan till riksdagen.

Stängt

Har sett att en del anklagar mig för att ha tagit bort eller strukit inlägg men det är inte sant. Efter att ha fått en anmälan på familjelivs sida valde jag att gardera mig och flytta bloggen i ett forum där jag inte stängs ner på grund av eventuella anmälningar. Först tänkte jag flytta med alla inlägg men det blev för jobbigt.

Hitintills har jag haft en länk dit men nu då beslutet kom att vi får hem dem finns det ingen anledning att ha kvar den så den har jag stängt ner.

Nu blev det inte så att vi fick hem dem. Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade en jurist som inte stått i domstol på 5 år, förlorade. skickade en som inte ens var på slutpläderingarna. Vi förlorade igen och då jag gick ut i press med det röstade ordförande emot ytterligare ett överklagande trots att han inför hela Sveriges befolkning stått och lovat att ta det så långt det gick för att pröva vikten av anknytning. Så blev det inte.

Det värsta är att vi inte vare sig var först eller sist. Jag får mellan 1-3 ärendena i veckan. Lika hemska, lika felhanterade....