Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 17 december 2012

Konsekvenser

I Aftonbladet idag är det en artikel om ett par tjejer som misshandlat en tredje.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15939196.ab
De bröt henne finger och brände henne i pannan med en cigarett så hon har ett ärr.
Men nu förstår ni mår de så dåligt för det var ju inte meningen att hon skulle bli så skadad.
Familjerna är så förvånade för så brukar de ju inte göra.
Men det finns en första gång i allt.
Precis som det skulle vara en ursäkt. Jasså ni menade det inte då struntar vi i det. Ni brukar inte göra så "nehä" då är ni ursäktade?

Det slutade inte där utan då hon talade om att hon hade ont, att fingern antagligen var av slog de henne med knytnävarna i ansiktet. De fick en blackout och bara slog och slog. De knäckte näsbenet på henne. Sedan tog de bussen hem.
Flickan själv lyckades ringa amulans och åkte in med hjärns­kakning, frakturer och bränn­märket i pannan.
Nu har det varit rättegång.

Åklagaren ville att de två 16-åringarna skulle dömas för grov misshandel. Men tingsrätten dömde dem i torsdags för misshandel av normalgraden till samhällstjänst. Mathilda ska också få ungdomsvård.
– Jag ångrar mig riktigt mycket, säger hon.
Ursäkta fattar jag rätt? Misshandel av normalgraden?
Finns det en normal grad av misshandel?
Hur mycket misshandel skall man behöva utstå då och det är normalt?

I DN frossar de i hur masakern i USA gick till.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/massmordet-i-newtown--sa-gick-det-till
De beskriver hur förövaren gick från rum till rum och sköt barn efter barn. Man får ont i hjärtat bara vid tanken. Vilken panik de måste ha kännt, och lärarna att inte kunna rädda.
En människa som inte verkar känna något, inte verkar bry sig måste vara något av det farligaste som finns.
Det är vad jag hävdar att man skapar då barn utsätts för övergrepp gång på gång.
Hitintills har jag hållit tyst med vad som pågår runt oss och de barn som bodde hos oss bara för att jag hoppas på att någon nere i Mark, någon med lite sunt förnuft skulle agera men det verkar inte så, så snart tänker jag inte vara tyst längre.....
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)