Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 28 december 2012

De osynliga barnen

Då är en storhelg över och nästa på gång.
Hittar lite bland vad gäller artiklar runt utsatta barn.
Tex barn i vårdnandstvister, de s.k. osynliga barn för dem är det ofta ingen som lyssnar på http://bloggar.aftonbladet.se/enannanjul/2012/12/de-osynliga-barnen/
de säger själva att det inte är själva separationen som är värst utan bråken mellan föräldrarna.
Främst om dem.
De har svårt med var de skall lägga lojaliteten. De som inte ens skulle behöva välja.

I tvisten är det lätt att den ena eller andra anklagas för saker bara för att någon vill "vinna"
Som pappan som anklagas utan grund. http://www.aftonbladet.se/wendela/article15952391.ab
Pappan säger:
– Följden av det här är för mig på ett sätt värre än när ett barn dör. När ett barn dör sörjer du men försöker så småningom gå vidare för du kan inte förändra det. I den här situationen vet jag att hon finns, jag kan inte sörja, släppa henne och gå vidare. Smärtan över förlusten minskar aldrig. Lina försvann men mitt helvete bara fortsatte i och med anklagelserna.
 
Jag känner igen det. Det är så vi känner också. Man kan inte sörja och gå vidare. De finns ju där även om vi inte får träffa och inte får tala med trots löfte. 18 veckor sedan vi sist sågs och ett telefonsamtal på hela den tiden.  Alltså nästan 1/2 år igen och vi bara försvinner. Det är fjärde gången.

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)