Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 10 januari 2012

Fina ord utan betydelse

Häromdagen fick jag ett mail.
Det var ett svar ifrån Kenneth Johansson (c) i socialutskottet i riksdagen. Jag hade mailat honom utifrån att han vid en av våra första kontakter sa att det fanns lagar och om det inte gjorde det så var det han som såg till att ändra på det.
Jag mailade och ifrågasatte hur han då på UG´s senaste program om oss kunde stå och säga att de inte skulle ändra på något att de inte hade några sådana planer trots att man just konstaterat att det saknas lagar runt 400 barn som placeras då de är så små att de får hela sin anknytning hos fosterföräldrarna.

Han skrev:
Hej Eva - god fortsättning!

Som du vet har vi aviserat ett regeringsförslag om skärpt lagstiftning och avsatt 500 miljoner kronor under tre år för att förbättra situationen. Jag räknar med att förslaget läggs den 20 mars i år och att vi snabbt har att behandla det i riksdagen. Det är en konkret åtgärd som vi får samråda om. Jag jobbar vidare med andra frågor också som vi får återkomma till.

Översänder min krönika som beskriver något av mina upplevelser från Upprättelseceremonin. Bästa hälsningar Kenneth

Min krönika i Dala-Demokraten 26/11 -11:
"Skamsna tårar för kränkta barn
Jag kände direkt när jag i måndags morse klev på tåget till Stockholm att det var något extra. Det kändes i magen, jag var allvarstyngd. Jag var på väg till Upprättelseceremonin i Blå Hallen i Stockholms Stadshus. Samtidigt kändes det skönt att det äntligen blev av. Att Svenska staten som en symbolisk handling ber om ursäkt till alla barn och unga, levande som döda, som vanvårdats och många gånger haft ett rent helvete under sin uppväxt.

Väl framme vid borggården möttes jag av långa köer. Vi var 1300 personer som skulle in. De allra flesta hade kommit för att ta emot samhällets ursäkt och om möjligt få göra ett avslut. Vi andra var inbjudna för att representera riksdag och regering. Vacker musik ramade in och en helt underbar Mark Levengood höll i en fin och mycket känslomässig ceremoni.

När jag satt där i Blå Hallen, bland så många personer med alla sina öden och berättelser, då kom tårarna. Tårar av respekt, men också av skam för samhällets tillkortakommanden.

En äldre man kände igen mig och kom fram och hälsade. Han ville berätta om sin barndom. Om när han som sjuåring fick titta på när äldre män, med mammans hjälp, låg mellan benen på hans tioåriga syster. Mannens berättelse berörde mig starkt – så fasansfullt!

Riksdagens talman Per Westerbergs tal var enligt min mening fyllt av värme och välgörande tydlighet. Jag vill citera några rader:

”Den svenska staten ber i dag om förlåtelse för samhällets svek. Ni placerades hos fosterföräldrar eller på ett barnhem. Ni skulle ges värme och trygghet; ni skulle ges en skyddad uppväxt . Men drömmen dog när de sociala myndigheterna lämnat av er. Ni möttes inte av trygghet och värme. Ni möttes istället av kyla och likgiltighet, av svåra levnadsförhållanden utan mat och kläder. Ni möttes av hot, våld och övergrepp.

Vi ber i dag om förlåtelse. Samhället hade ansvar för att säkerställa att ni gavs en god uppväxt. Men det var ingen ansvarig som besökte er, ingen som såg er, ingen som frågade er hur ni mådde. Ni övergavs.

Upprättelseceremonin är även en påminnelse för oss alla i dag om att göra allt för att skydda det ensamma barnet. I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer! I dag lovar vi att alltid ge företräde till vad varje enskilt barn behöver. Att se och lyssna till barnet; att alltid stå på barnets sida.”

Barn- och äldreminister Maria Larsson medverkade också och lyfte fram hur viktigt det är att en enskild människa alltid ska bli lyssnad på i kontakten med myndigheter. Kommuner och tillsynsmyndighet måste se till att så sker. Också lagstiftningen måste förbättras. Att se till att varje barn får en egen namngiven socialsekreterare som följer den unga under hela placeringstiden, det är en viktig förbättring som snart kan genomföras.

Efter många olyckliga turer är det nu klart att skadestånd ska kunna utbetalas till många som var med under måndagen och många fler. Ceremonin är genomförd. Och kanske det allra viktigaste är de barnskyddsåtgärder som nu genomförs.
Trots det kan inte den bästa lagstiftningen i världen garantera att barn ges möjligheter att vara barn med ett bra liv. Vi vuxna måste ta vårt ansvar, om vi så är föräldrar, släktingar socialarbetare, lärare, idrottsledare eller grannar. Vi måste se, höra och göra.
Kenneth Johansson (C)"
Jag svarade:
Jo det är väl jättebra men det hjälper inte de barn som detta gäller och Du skriver själv:
"…påminnelse för oss alla i dag om att göra allt för att skydda det ensamma barnet. I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer! I dag lovar vi att alltid ge företräde till vad varje enskilt barn behöver. Att se och lyssna till barnet; att alltid stå på barnets sida.”
Det är ju det ni inte gör. Vi har bevis på bevis på att man inte lyssnar på barnen, inte tar ett barnperspektiv nu i den senast domen men det gör ni inget åt. Då ni har 400 barn som får hela sin anknytning hos familjehemmet och dem lämnar ni därhän. Det faktum att man hänvisar till SoL och dömer utifrån att föräldrar perspektivet väger tyngst gör ni heller inget åt. Barnperspektivet väger inte tyngst som du säger.

"Barn- och äldreminister Maria Larsson medverkade också och lyfte fram hur viktigt det är att en enskild människa alltid ska bli lyssnad på i kontakten med myndigheter. Kommuner och tillsynsmyndighet måste se till att så sker. Också lagstiftningen måste förbättras".
Det blir ju bara fina ord när vi har massor av barn, familjehem, men även biologiska familjehem (som familjen som var med vid mitt sista besök hos er) enskilda mänskor som ingen lyssnar på, Trots att vi talar om stora brister i lagen som göra att barn kan skiljas ifrån dem de som är viktiga för dem utan anledning. När man inte ens lyssnar i rätt utan har omvänd bevisbörda, när vi familjehem inte ens får bli hörda vilket är ett brott mot artikel 6 i mänskliga rättigheter och ni tillåter det så är det bara fina ord utan innebörd utan substans och utan verkan. De 500 miljonerna är väl bra men inget runt vad man gör om myndigheter gör fel. Det kan fortsätta och fortsätta eftersom vi inte kan få upprättelse eftersom vi inte kan ställa dem som ansvariga, eftersom de inte ens är ansvariga för de fel de gör. Inget av det jag lyft här är med. Eva

Att säga en massa fina ord eller skriva dem påverkar inte om det inte samtidigt händer något. Om det inte blir konsekvenser av det man säger. Särskillt om man har den makten att kunna påverka.
Jag hoppas på mer än fina ord, jag hoppas på konsekvener, jag hoppas på förändring och jag hoppas på att det blir mer än bara ord.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)