Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 13 juli 2011

Brev till ministern

Igår började jag ilskna till. Jag funderade över vad för budskap man sänder ut när man först ger två år för att rätta till och trots att de fortfarande får kritik avslutar man ärendet. Om det inte blir konsekvenser i ens detta ärende som är så stött och blött och där man konstaterat så ånga fel så är det ju ingen ide att anmäla alls eftersom det ändå inte kommer att ge något.

Så jag skrev ett mail till Göran Hägglund och ett till Maria Larsson. Sedan informerade jag press.
GT nappade direkt och skickade mailet till pressekreteraren för Maria Larsson för att få en kommentar. Tyvärr är de fortfarande lite för fast i vårt ärende och hänvisar till det och konsekvensen blev att de inte kommenterar enskilda fall.
http://gt.expressen.se/nyheter/1.2497172/fostermammans-vadjan-till-regeringen

I artikeln står det att jag vädjar till ministern om hjälp att få hem barnen. Det är helt fel. Det gör jag inte alls. Jag vet att de inte kan gå in i enskilda ärenden.

Mycket riktigt börjar jag som artikeln skriver med orden:
I fredags kom den då. Domen från socialstyrelsen. Efter ett och ett halvt år. En mycket lång tid i ett litet barns liv.
Sedan fortsätter jag med en sammanfattning. Jag förväntar mig nämligen inte att en minister trots att de är informerade om vårt ärende att de skall ha allt i huvudet. De har många viktiga saker på sin agenda.
Jag skriver:
Det är ett flertal barn, under fem år, som går och undrar vart dras mamma eller pappa tagit vägen samtidigt som det granskningsmyndigheterna mest verkar bry sig om är att det ser bra ut på pappret. Är det den människosynen som regeringen vill stå för?
Alla löften om konsekvenser, upprättelse och uppsträckning blev det inget av. Det var bara tomma ord.

Det som förvånar mig mest är hur tiden bara går och förvaltningen får månad efter månad på sig att rätta till återigen på de drabbades bekostnad. Så är det inte någon annan stans i samhället. Skulle en medborgare göra fel kan man inte nog fort kräva rättelse. Ofta hotar man med åtgärder innan felet begåtts bara i förebyggande syfte.
Barnen är alltså inte ens fem år fyllda och ändå får man över ett och ett halvt nästan två år på sig att rättat till men det blir inga konsekvenser i det enskilda ärendet.

I kritiken runt vårt ärende den som kom redan 16 mars 2010 står det att barn perspektivet inte har beaktats, handläggningen inte var av god kvalitet och uppföljningen inte har beaktat barnens bästa. Hur tycker man att det är uppfyllt nu? Inget har ju hänt? Barnen är fortfarande borta och de får inte ens träffa oss. I min värld hade konsekvenserna varit mycket kännbara och kommit dagen efter kritiken. Hade de fått 200 000 kr i böter och 50 000 kr i månaden tills det var upprättat så hade det blivit fart på dem.

Var detta tanken när ni lät socialstyrelsen ta över granskningen?
De är ju lika tandlösa. Vad tror ni att det sänder ut för signaler när det inte blir några konsekvenser ens i detta ärende som har varit så uppmärksammat? Då kan det ju inte bli några konsekvenser i andra ärenden där det inte varit lika galet. Det kommer att medföra att man inte gör anmälningar, det leder ju ändå inte till något. För den lilla medborgaren är det helt rättsvidrigt. De granskande myndigheterna bryr sig bara om papper och det räcker med att man rättar till tillräckligt. Inte bra och inte godkänt utan bara precis så att man klarar det tillräckligt medan den drabbade står där utan att de fått något.

För egen del som har kämpat för upprättelse i snart två år får jag säga att rent ut sagt så skiter jag i om de blir bättre på att dokumentera, Jag skiter i om de från och med nu kommer att ha vård och genomförande planer. Jag skiter i om de nu kommer att göra hembesök som de skall och för in allt i tid i akterna. Om det inte får konsekvenser i det enskilda ärendet så är det inget värt.

Budskapet man sänder ut nu över hela Sverige är att den enskilda människan inget är värd. Dokument och att dt ser bra ut på pappret är viktigare. Det kommer att få konsekvenserna att ingen kommer att orka anmäla därför att det ändå inte ger något.
Är det vad ni tänkt? Är det så ni vill ha det? Skall den enskilda inte ha några rättigheter?

Lägg till att utredningar idag kan bygga på enbart påståenden så är det i vissa delar av Sverige livsfarligt att bo för där kan du bli av med dina barn på inga grunder alls.

Jag vill ha och kräver ett svar. Om tio-femton år kommer vi att ha en ny våg av uppväxta barn som kommer att anklaga sittande regering för alla misstag som gjorts mot dem. Du kan inte ens påstå att du inte visste för vi är många som försökt tala om. Du är ansvarig och det är du som kommer att ställas till svars. Du har chansen att göra något innan. Hur länge skall du tolerera att detta pågår?
Vad skall du svara de barn som kommer att söka upp dig och ställa dig till svars för vad som händer just nu för så många? Du är ytterst ansvarig.
Det räcker inte med en klapp på axeln med kommentaren att du har så bra åsikter maila mig.

Det är inte enskilda ärenden utan vi är många och granskningsmyndigheterna gör inte särskilt mycket.
Hur kan KD som påstår sig vilja sätta barnen i centrum ställa upp på detta? Vad gör man åt det? Vill man överhuvudet taget se problemet?
Skall man som enskild innevånare behöva vara rädd, rädd för att bli av med sina barn? Rädd för att anklagas oförskyllt utan möjlighet att rentvå sig? Rädd att bo i Sverige därför att det inte finns någon rättsäkerhet här?
Som sagt jag förväntar mig en reaktion och ett svar på vad du som ansvarig rent konkret kommer att göra åt det.

I artikeln står det att jag vädjar till ministern om att få hem barnen. Det gör jag inte alls. Jag vet att de inte får gå in i enskilda ärenden. Och visst blir svaret att de inte kan eller får kommentera särskilda fall och bara kan granska om socialstyrelsen gjort det de skall men det verkar så.
Handlar om att det kan bli fel ibland.

I brevet som jag lagt ut det mesta av ser ni själva att jag inte vädjar alls. Utan jag försöker sätta fokus på ett problem.

Kände mig tvungen att skicka ett mail till nu n'är jag såg artikeln.
Där står det:
Det jag försöker få dig att inse är att det inte är enskilda fall. Att det inte är missbrukare eller utsatta mänskor utan vanliga familjer som nu blir av med barn för att lagen ger så dåligt skydd att det tillåts. Att vi är många. Men det handlar inte bara om familjehem. Jag hade åtminstone hoppats att du skulle vara villiga att lyssna till mina argument men du avslår innan du ens lyssnat. Det är många barn som drabbas av bristerna och min fråga är vad du som ansvarig kommer att svara dem när de frågar vad du gjorde åt det? Du hänvisar oftast till Maria men hon tar dem inte på allvar, klappar mig på axeln och säger att jag har bra argument maila dem till mig sedan händer inget. Du är social minister och lika ansvarig. Det jag ville framföra och förändra inom socialtjänsten är
• Att ni måste se till att en utredning måste bygga på fakta.
• Ta bort den omvända bevisbördan där en förälder i rätt skall bevisa att de inte är allt som en myndighet påstår baserat på åsikter och påståenden.
• Om man är föremål för en process borde det vara självklart att man även kallas och hörs. D.v.s. diskuteras man i rätt skall man ha rätt att försvara sig. En mänsklig rättighet enligt artikel 6.
• Man skall inte kunna flytta barn utan verkligt starka skäl inte som i dag utav eget godtycke utan att behöva redovisa vd man gjort och utan att det kan bemötas av dem som utsätts för det.
• Man måste se över utbildningen inom socialtjänsten. Det skall åtminstone vara obligatorisk närvaro och skall ingå åtminstone praktik runt barn.
• En handläggare måste ta ansvar för de beslut de fattar. Man skall inte få hantera andra mänskors liv utan att ta ansvar för det. Det är inte rättsäkert. Hur skulle det vara om en läkare inte tar ansvar för det de gör. Varför får en läkare ta personligt ansvar men inte en tjänsteman? Båda hanterar och tar beslut som får konsekvenser i andra mänskors liv.
• Det borde vara så att när en granskningsmyndighet kritiserar skall konsekvenserna komma direkt inte ta två år och sedan inte bli några konsekvenser alls. Och det måste bli konsekvenser även i det enskilda ärendet annars kommer de inte få några anmälningar.
• Ett ombud för barn skall ha krav på sig för att företräda barn åtminstone att de skall träffa barnen de företräder. Så är det inte idag.
Inget av kraven är särkilt svåra att genomföra och är för de allra flesta självklara men så är det inte i lagen. Och detta är rent konkreta förslag som inget av dem är särskilt svåra att genomföra. Rätt logiska och självklara för de flesta.
Jag vet att du inte får gå in i eller kommentera enskilda ärenden men här handlar det inte om det utan om brister i lagen som får oerhörda konsekvenser. Brister jag upptäckt utifrån vårt ärende och vissa är rätt så lätta att rätta till. Det är vad jag vill ha svar på vad gör du åt dessa rätt "lätta" problem? Kommer du att göra något? Och hur motiverar du om du låter bli, om du inte tar detta på allvar?

Jag vill verkligen ha svar. Hur kan de anse att detta är rätt? Tror inte att de gör det men vad gör de åt det? Återigen inte ett ljud om vårt enskilda ärende utan raka frågor som kräver raka svar runt hundra kanske tusentals föräldrar och barn som far illa i en hantering som inte är som den skall.

4 kommentarer:

  1. Följer er kamp med största medkänsla och indignation över hur barn behandlas.Om ni varit biologiska föräldrar skulle ingen ens tänka tanken att de inte skulla återvända till er.Oförmågan att sätta sig in en situation är allvarlig mycket allvarlig.Jag hoppas ni försöker ta Europadomstolen till hjälp om möjligt, för när man läser om den biologiska moders ageranden och eviga överklaganden och hennes uppenbara motvilja mot att barnens skall trivas ,deras bästa.Hennes uppenbara ovilja angående barnens bästa, utan det handlar bara om henne, borde inte få stå oemotsagd.Genom sitt agerande visar hon så tydligt att hon struntar i sina barn och en sådan person bör inte få bestämma vad som ska hända med barnen. Hon har ju själv inte förmågan att ta hand om sina barn men ska hon då få vara med och förstöra för dem?Hon är olämplig att få var med och bestämma.Ge inte upp!

    SvaraRadera
  2. Mycket bra skrivet. Ser fram emot att få ta del av svaret (om du får något). Det är väldigt viktiga frågor du tar upp och jag instämmer helt i dina förslag på ändringar i lagen.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  4. Så sant, så otroligt bra skrivit Eva. Tänker på er! Styrkekramar ♥

    SvaraRadera