Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 11 juli 2011

Livets väntrum

Det var så många inslag i media förra veckan efter att slutredovisningen från socialstyrelsen kom så jag missade några. Här är i alla fall en till. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=95&grupp=2894&artikel=4594437

Helgen har varit lugn. Sonen och jag har njutit av varandras sällskap. Eftersom det var lite mulet har vi bakat.
Det är en sådan där syssla som är lite känslig eftersom de små alltid slogs om att få vara med. Så det ar alltid tre av allt. Tre kavlar, tre mått satser och så fick man vara noga med att dt blev rättvist. Nu har sonen ingen att tävla med. Han fick hälla i allt själv och baka ut allt han vill själv.

Sedan var vi ute och plockade smultron och hallon.
Jag brukade trä på strån och så fick de ett var. Noga att det var lika många bär på varje strå.
Nu hann jag t.o.m. äta lite själv.

Inget är lika roligt längre. Bara stundtals. Det känns som om man lever i någon sorts vakuum även om man gör det man skall. Man väntar på att allt skall bli så "vanligt" igen.
Vi gör allt för att sonen skall påverkas så lite som möjligt. När han är ledig får han all uppmärksamhet som det går. Han får vara med och det blir på hans villkor.

I dagens BT har de fått nyss om att även jag överklagat domen. http://www.bt.se/nyheter/mark/fostermamman-vander-sig-till-europadomstolen(2853066).gm
Jag vet att det förmodligen inte kommer att ge något men jag gör det av en enda anledning att få saken prövad i Europadomstolen. Om man skall lyckas med det måste man först uttömt alla möjligheter här. Även om de avslår i varenda instans.

Fick även ett mail ifrån någon som skickat det till GP debatt.
Det stod:
Hej.
Min son sluter sina ögon och snart sover han lugnt.
-Skulle du glömma bort mig om någon tog dig ifrån mig imorgon?

Du som varje morgon, när jag lämnar dig på dagis, kramar mig hårt och säger
-Mamma, kom snart och hämta mig idag, kom efter mellanmålet.

Min slutsats är att de personer som tagit detta beslut, genom sitt agerande visat så djupa kunskapsbrister att jag ifrågasätter deras förmåga att utöva sitt yrke.
De är samhällsfarliga, eftersom de gröper ur medborgarnas förtroende för denna verksamhet.

För att vara tydlig, de borde vidareutbilda sig alternativt få sparken.

//Du fosterförälder i Mark, du har mitt stöd!
En tvåbarns-mor,

Eftersom jag inte har någon mail adress så säger jag det här, TACK.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)