Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 23 juli 2011

Välta rätt en atlantångare

Idag är det bedrövelsen i Norge som är på alla löpsedlar. Det är fruktansvärt det som har hänt och man kan undra vad för trasig människa som ligger bakom alltihop.

På SvT debatt sidan http://svtdebatt.se/2011/07/handlaggarna-som-tog-ifran-mig-barnen-ska-inte-fa-ga-ostraffade/fick jag en kommentar:
Du överreagerar över Maria Larssons svar.
Det är ett typiskt svar från en minister.
Inget att bli arg över. Men jag förstår din frustration.
Problemet är att finna lösningar. Det finns inga enkla vägar.

Det är en atlantångare som du tagit på dig att vända rätt.
Visst stämmer det att det är som en atlantångare som ligger upp och ner men om man tänker sig att det ligger folk i den som håller på att dö är det inte dags att vi hjälps åt att vända den rätt? Men vi måste vara många. Ni som drabbats skriv debattinlägg om vad ni själva råkat ut för visa att det stämmer det jag påstår och säger att det gäller många. Gör vad ni kan för att börja påverka.

Vi kan inte fortsätta behandla utsatta barn och vuxna på det sätt som sker idag.

Talade igår med en man som under många, många år försökt få upp politikernas ögon för detta men utan reslutat. Nu hade han tröttnat gett upp. Redan på nittiotalet var han i utskottet i riksdagen och talade om utredningar som inte håller måttet.

Visste ni t.ex. att Bo Edwardsson som uttalade sig i uppdrag granskning är den enda i Sverige som granskar utredningar kritiskt på det sätt han gör. Nu slutar han och inge tar över.

Vart är Sverige på väg? Det är som sagt många som försökt påverka väcka, tala om problemet men de som sitter i bestämmande position vill inte höra.

Se Maria Larssons svar till mig inte heller hon vill ta det på allvar. Som sagt hon gömmer sig bakom att hon inte uttalar sig i enskilda ärenden men det var inte vårt ärende jag väckte och mina frågor rörde inte det.
På något sätt tar man det inte på allvar om det inte drabbar en själv eller någon man känner. Ingen vill tro att det är så illa att det kan drabba vem som helst.
Hur många orkar kämpa för upprättelse 1 ½ år som jag gjort? Och hur många kommer att göra det nu då inte ens blir konsekvenser i vårt ärende som är så uppmärksammat? Om det inte blev konsekvenser i vårt ärnde undrar jag vad som skall till? Och frågan är hur det kan tillåtas att man gör så mycket fel och ändå går fri bara för att man råpkar jobba åt en myndighet.

Jag hoppas, hoppas att åklagaren som tittar på det är tuffare, att han hittar tjäntefel och åtalar och det blir ordentliga straff då kanske de andra socialstyrelsen och JO och alla andra i gransknande possiton tänker om. Om rätten skulle fälla ordentligt blir ju nästa fråga hur kunde socialstyrelsen fria?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar