Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 1 mars 2014

Ett inlägg på facebook; vad är det vi gör

Hittade ett inlägg på facebook. tycckte att det beskrev vad vi gör så bra så jag plankar det rakt av och lägger in här:
Jag har funderat mycket på detta att vara familjehem.
På den kravlösa kärleken, sömnlösa nätterna, oron och de underbara skratten.
Undrat över varför vi alla fokuserar så fel, så mekaniskt på varför man blir familjehem.
Efter att ha läst artiklar, sett på tv, pratat med andra familjehem så kan jag lätt konstatera det finns två sorters hem. De som gör det för kärlek och de som gör det för pengar. Så ser det ut om man skall tro på media.
Hur är det egentligen? Var finns sanningen?
När skall vi börja våga tala öppet om den problematik vi har, där barn/ungdomar, unga vuxna far illa. Vi har hem där de biologiska nätverket inte klarar av/orkar med sin tillvaro, vi har barn som inte syns förräns det är försent, vi har unga vuxna i drogträsket för att ingen orkade se dem.
Vi saknar social kompetens att minimera behovet av stöd och hjälp för att vi oftast reagerar försent, vi sätter inte in resurser till självhjälp utan agerar först när problemen har eskalerat och situationen kräver hårdare mer djupgående krav på hjälp.

Vi har välfärd bestående av, barnmorskor, dagis, dagmammor, förskola, skolor, fritidsgårdar, sjukvård speciellt inriktad på barn och unga och vi har släktingar, vänner och grannar. Ändock är det allt som oftast ingen som ser.
De allra flesta av dessa människor i den sociala tryggheten är utbildade, de har kompetens att fostra, stödja, lära samt ge våra barn den trygghet de behöver för att bli friska, trygga vuxna. Vi ser det som en självklar sak att de finns, att de tar ansvar. Vi vet att de valt sitt yrke för att barn står dem nära, de vill hjälpa, de gör det för kärleken till livet.

Det är vuxna människor med erfarenhet av livet, det är vad vi önskar att de har, de har kompetensen att klara av sitt arbete, det borde de ju ha.
Vad de inte gjort är, de har inte genomgått rigorösa kontroller med djupintervjuer aka kälvestenmetoden, suttit i timmar och berättat om sitt liv från första andetaget till dags datum.
De har inte gett medgivande till att kontrolleras i alla sociala register såsom, brotts, försäkringskassan, sociala samt kronofogderegistret. De har förmodligen inte behövt lämna referenser som skall berätta om deras alkohol, sex och umgänges vanor. Förvånandsvärt nog har de ingen som regelbundet kontrollerar hur de gör sitt arbete och som skriver vårdplaner med olika krav beroende på varje enskilt barns behov.
De har rätt att vara sjuka, de har rätt att ha semester. De vet att det de gör är värt något i samhällets ögon de har trygghet i form av rätt till tjänstepension och rätt till A-kassa om arbetet inte längre finns.
De går hem efter arbetsdagens slut för välbehövlig vila och rekreation så att de kan och orkar vara så bra förebilder som möjligt när nästa arbetspass börjar igen.
Vi värdesätter kunskap och arbete speciellt då det handlar om våra små. Vi kräver att de skall ha rätt till adekvat vård och skola. Vi anser det rätt att de som utför dessa arbeten har rätt till lön för det de gör.

Sen har vi familjehem, jourhem och kontaktpersoner.
De som tar upp och tar vid där andra inte lyckats. De som kramar om när hugg och slag gjort att man är rädd för livet. De som stöttar och älskar villkorslöst när mamma eller pappa inte kan.
De som lever för att kunna hjälpa och rädda det barnmorskor, dagis, dagmammor, förskola, skolor, fritidsgårdar, sjukvård speciellt inriktad på barn och unga och släktingar, vänner och grannar inte kan göra något åt, för det ingår inte i deras arbetsuppgifter.
Familjehemmen, jourhemmen har inte krav på sig att ha utbildning men de har krav på sig att ha erfarenhet, de har krav på sig att ha förmåga att älska vem det än månne vara som kommer för att bo i deras hem.


De har krav på sig som att det skall finnas ett eller flera färdiga rum till förfogande.
De har ofta krav på att en av dem skall finnas hemma på heltid då det kommer en placering.
De har som jourhem krav på sig att finnas tillgängliga 24 timmar om dygnet alla årets dagar.
De har krav på sig att kunna hantera även biologiska föräldrar samt släktingar.
De har krav på sig att se till att den placerade kommer till umgänges träffar.
De har krav på sig att öppna sina hem för den placerades nätverk.
De kan inte ta ut semester.
De kan inte sjukskriva sig.
De kan inte söka A-kassa om det inte finns mer behov av dem som familjehem.
De har ingen rätt till tjänstepension.
De har ingen möjlighet att gå hem för vila och rekreation.
De genomgår rigorösa utredningar.
De kontrolleras i sociala, brotts, försäkringskassans samt kronofogde reigister.
 

När jag funderar på detta och ser på skillnaderna i krav och rättigheter.
Så slår mig en känsla av vanmakt. Alla dessa människor tar hand om det dyraste vi har i livet, våra barn men det de gör värderas så olika.
Jag förmodar att alla av oss, gör sina arbeten, för att vi älskar det vi gör, för att vi valt just detta.
Varför är det då så att som familjehem/jourhem skall man skämmas för att man vill ha ekonomisk trygghet när denna ekonomiska trygghet är en självklarhet för barnmorskor, dagispersonal, dagmammor, lärare, fritidsgårdspersonal, läkare, psykologer med flera inom sjukvård speciellt inriktad för barn?

Idag kallas det familjehem/jourhem/kontaktpersoner gör inte för arbete det kallas för uppdrag och berättigar till arvode, det vi gör ger att många barn och unga vuxna slipper institutioner, de får istället bo i vanliga hem där de kan få det stöd och den vård samt all den kärlek de behöver för att kunna läka och bli glada, starka vuxna.
Vi ställer en väldans massa krav på familjehemsvården, vilket är precis som det skall vara, men vi värnar inte om orken, lusten, värdet hos densamma. Glöm inte att vi tar hand om och i många fall vårdar de barn/ungdomar samt unga vuxna som farit illa i vår sociala välfärd, utan oss vad skulle ni då göra?
Det är inte vi inom familjehemsvården som sett till att behovet av familjhemsvård finns när inte samhällets tjänster räcker till, det är inte familjehemsvården som bestämt att det är bättre för dessa ungar/ungdomar/ungavuxna att bo i familjehem istället för institutioner
Är inte detta värt något mer än "gör ni det bara för pengar" när vi önskar tryggheten att kunna fortsätta vara kärleksfulla vuxna som kanske en dag måste hjälpa ett barn i din närhet.
Jag älskar mitt liv som familjehem, men känner en enorm sorg när min önskan om social trygghet för oss alla, används som ett sätt att minimera och förlöjliga min kärlek till dessa skadade barn/ungdomar/ungavuxna.
 

Att vara trygg i sin ekonomiska och sociala situation gör inte min kärlek mindre snarare tvärom för det tryggheten ger mig är inte bara av social eller ekonomisk art utan även att tryggheten från just dessa visar att jag har ett värde och att det jag gör uppskattas och värderas även i samhällets ögon.

OBS! Tillägg inskrivet 2 timmar efter att det första inlägget gjordes,

För någonstans måste vi vakna och se vad familjehemsvården egentligen gör. Det är inte så enkelt som att vi öppnar upp ett hem för att enbart vara en mamma/pappa. I vår roller som familjehem ingår så mycket mer.
De barn/ungdomar/ungavuxna som placeras hos oss är på ett eller annat sätt människor som mår dåligt.
De har ofta egen problematik som kan vara allt från Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, alkohol/drog problematik, självskadebetende, trauman bestående av våld av olika slag mm.
Det vi gör är att ge en form av behandling, en behandling som inte enbart består av att älska utan som även ger stöd och hjälp till all ADL, besök hos läkare och psykologer, drogabstinens, aggressivt betende osv. Om vi ser på det med öppna ögon så är det vi gör inte speciellt olikt arbetsmässigt sätt det som sker på behandlinghem eller institutioner den stora skillnaden är att vi gör det samma människor 24 timmar om dygnet 365 dagar om året vilket ger en mer kontinuerlig vård och hemkänsla.
Eller som en av mina placerade menar, ”Behandling i all ära, men livserfarenhet i det dagliga livet varvat med kärlek och omtanke i det egna hemmet (läs familjehem) är det som ger en lust att vilja förändras och förmågan att klara av det”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar