Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 10 mars 2014

Upprop vecka 10


Två dagar efter jag skickat förra uppropet hörde nästa fostermamma av sig. De hade en 7 årig pojke som bott hos dem under ett år. Han har tidigare varit placerad i en annan familj sedan han togs ifrån mamman. Han har två syskon som även de är placerade. Först var för sig men efter en omplacering av den ena bor de nu i samma familjehem. De båda familjehemmen har bra kontakt.
Det hade varit väldigt turbulent i början och det tog ett tag innan pojken landade.
Den senaste prövningen var i oktober 2013 och då var allt bra. Den 4/12 2013 skriver barnets handläggare att barnet trivs och mår bra. Under december 2013 bestäms att fostermamman skulle gå ner i tid under januari-mars och beviljas 20% tjänstledighet för att barnet ska anknyta bättre till dem. Pojken trivdes och mamman var positiv till placeringen och ville att han skulle bo kvar.
I januari slutar plötsligt handläggaren att höra av sig. De kallas på möte och får plötsligt höra att allt är deras fel. De anklagas för att ha skickat ”hemska” mail till handläggare och chefen talar nu om att pojken skall omplaceras. De är helt oförstående. De ber om samtal för att lösa konflikten men får nej. De får senare veta av mamman som är förtvivlad över att pojken skall omplaceras att handläggaren sagt att det skett i samförstånd, att de, fosterfamiljehem inte vill ha honom längre.
Det är ju en ren lögn.
De skriver då ett mail till alla inblandade med ett förtydligande att de anser att en omplacering av barnet inte skulle vara bra och att de vare sig samtycker eller anser att det vore bra för honom. Samma dag ”slutar” handläggaren som handläggare för barnen och blir istället handläggare åt mamman. Familjen informeras inte utan får veta detta genom den biologiska mamman samt det andra familjehemmet.
Nu hotas de. I telefon med handläggarens gruppchef får familjen veta att ”ju mer de motsätter sig en omplacering av barnet desto mer säker blir gruppchefen att barnet verkligen ska omplaceras”.
De får nu veta att barnet skall omplaceras på grund av brister i omsorgen. Men de bristerna fanns ju inte i december. De begär att få bristerna skriftligt men nekas de har heller inte fått veta vad de består i muntligt. Den biologiska mamman har bett att få prata med gruppchefen tillsamman med familjehemmet men har fått avslag. Det skulle inte vara ”lämpligt”.
Vid nästa samtal får de veta att omplaceringen nu skulle bero på att de inte har egna barn och inte kan bemöta barnet i vardagen. Exakt vad detta betyder har de heller inte fått något svar på.
Återigen samma saker som i många av det tidigare berättelserna. Familjehemmet anklagas utan grund. Man påstår att det sker i samförstånd. Att familjehemmet har gett upp inte vill längre trots att det inte stämmer. Man hittar på den ena orsaken efter den andra och familjehemmet kan inte försvara sig. Om de anmäler till granskningsmyndighet riskerar de att man skyndar på omplaceringen och det blir för sent att rätta till.
Familjehemmen har inget att säga till om. Vårt ord väger lätt, Vi kan anklagas för både det ena och det andra utan möjlighet att försvara oss utan att få vår sak prövad vilket är en mänsklig rättighet enligt artikel 6. Man kan ljuga om oss och för oss. Vi kan förlora både barn och uppdrag och ersättning över dagen eftersom vi inte har några rättigheter eller skydd, Ingen att vända sig till och vi har inte ens rätt till ombud eller någon som försvara oss eller för vår talan. Får vi tag i någon som är villig får vi betala själva och vi har inte rätt att få saken prövad i domstol.
Jag förstår inte att man kan anse att det skall vara bättre att flytta barn än att sätta in stöd eller jobba med samarbete. Att barn skall tvingas till omplacering för att handläggare blir obekväma i sin roll som handläggare och föredrar att flytta barnen trots att de rotat sig och mår bra. man skapar vrak. Vad det kostar samhället skall vi bara inte tala om. Ett barn kostar normalt ca 1 miljon från det är 0-18 år läste jag någon stans. Ett barn som hanteras på det här viset kostrar snart 1 miljon om året. vi har över 20 000 placerade barn. Ni kan börja räkna på de summorna. Vad det sedan kostar i lidande, missbrukat förtroende, brusten tillit till vuxenvärlden, förlorad tillit till myndigheter för den som drabbats har vi inte ens gått in på.
ÅterblickBarnen jag berättade om förra veckan hämtades i torsdags. Det visar sig nu att de inte ens har ett familjehem utan barnen placeras i ett jourhem så de skall alltså flyttas en gång till.
I ärendet från v 41 har familjehemmet inte fått träffa pojken en enda gång sedan omplaceringen trots att han bott hos dem hela sitt liv och omplacerades på tre veckor.
Ärendet v 44 bor flickan nu hemma hos det första familjehemmet men de får inget betalat. Inte ens barnbidrag eller vårdnadsbidrag. Det går till till mormor som vägrar samarbeta.
Ärendet jag berättade om v 47. En pojk som bott i ett hem i fyra år men som soc vägrat utreda och godkänna för att då skulle de få betala ersättning för och därför hotade att omplacera ifrån anmäldes. Nu kom kritiken 10 sidor. Rädda barnen som engagerat sig i ärendet erbjöd sig att ställa upp med experthjälp för att få rätsida på hanteringen men kommunen vägrade. De klarade de så bra själva. Istället har familjen som inte är fosterfamilj men inte heller biologisk men som soc inte accepterar tvingats att ta med en advokat (som de egentligen inte har rätt till utan får stå för kostnaderna själva) samt ordförande i rädda barnen för området med på alla möten för att säkerställa att de gör rätt trots att de fått kritik.
Uppropet vecka 52 som berättade om morföräldrarna till en flicka vars pappa mördade mamma får heller inte träffa henne mer än var tredje vecka under två timar övervakat. För varje protest eller åtgärd för att försöka belysa felaktigheterna straffas de. Pappans släkt däremot har nu umgängen.
Jag skulle kunna fortsätta. Vart är barnperspektivet? Det finns inte mer än på pappret. Det behöver inte följas eftersom lagen om ett tydligt barnperspektiv inte är kopplade till nåra konsekvenser. Varför ha lagar som inte måste följas? Man kan undra vad handläggarna har för utbildning men jag har hela tiden kritiserat att det saknas stora delar och att det inte ens är närvaro krav.
De själva klagar på arbetsbördan som inte gör saken bättre. Senast i veckan demonstrerade socionomerna i Västerås http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastmanlandsnytt/de-protesterar-mot-en-orimlig-arbetsborda
Det handlar om för låg lön, låg status och hög personalomsättning. Socialsekreterarna anser att de har hög kompetens, och att den borde värderas högre.Nu vill socialsekreterarna tillsätta en oberoende kommission som ska se över deras arbetsmiljö och villkor över tid. Man menar att kraven som ställs inte står i proportion till de resurser som finns.
I Göteborg vill var fjärde handläggare vill sluta. Arbetsbördan är för stor. http://goteborg.etc.se/nyheter/fortsatt-stora-problem-inom-socialtjansten
Idag kan en nyutexaminerad socionom tvingas sätta sig vid ett skrivbord med två veckors försenade uppgifter och påbörja arbetet helt utan introduktion.
Hur kan ni ens tro att det skall fungera? Hur skulle det kunna vara rättssäkert? Förstår du varför så få vill jobba  som familjehem? Det handlar om människor, medborgare och barn som hanteras fel i myndigheternas händer. Under myndigheternas ansvar. Hur länge skall ni tillåta att det fortsätter? Det är val snart. Visa att ni tar dessa frågor på allvar. Du sitter i utskottet som är ansvarigt och vad gör du? Ditt parti?
VH Eva fostermamman i markärendet.
Ps hoppas att vi ses på seminariet i veckan för du är väl intresserad nog för att gå?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar