Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 24 mars 2014

Upprop v 12


Nya ärenden fortsätter att strömma in. Sedan förra uppropet har jag fått inte mindre än tre berättelser. DVS tre på en vecka.

Vad sägs om pojken på knappt 2 år som plötsligt skall hem till mamma som inte fått ha barnet ensamt på hela tiden. Där man ansåg att det var risk för barnets liv, där barnet inte har sovit över en enda gång.
Mamman har varit på utrednings hem med hen och och BVC hade slagit larm. Hon låg på BB över en månad innan hon fick hen. Då barnet placerats blev det umgänge med övervakning ändå slog familjehemmet larm efter umgängena där barnet trots att det var övervakat kom hem med bajs kvar i stjärten och grät i flera timmar efteråt. Redan i höstas förvarnades familjen om att hen skulle hem. DE ifrågasatte varför och ville då öka umgängena och tiden han var med sin mamma för att de skulle få vänja sig inför en hem flytt men de fick nej.
Sedan flyttades hem flytten fram tills i år.
Under jul ville man att han skulle ha ett extra umgänge Familjehemmet ville igen att han skulle sova över men fick nej.
De fick en vecka när han skulle flytta sedan blev det inte den veckan ändå, det ansågs inte säkert. men hem flytt skulle det bli ändå.
Familjehemmet ville att soc skulle informera dagis men då dagis frågade efter påfyllning av blöjor veckan innan flytt förstod de att så inte hade skett. Dagis blev chockade över informationen att han skulle flytta. Sedan flyttades hem flytten igen fick de en ny vecka då han skulle hämtas men då torsdagen kom och de inget hört ringde de. Nej han skulle flyttas veckan därpå.
De bokade då en restresa eftersom de kände att de inte ville, orkade vara hemma då han flyttat. De orkade inte med det tomma tysta huset. Veckan efter, dvs för fem veckor sedan hämtades han. Soc skickar ett sms att de är på väg och vill bli mötta ute så att han inte protesterar. Han placeras med sin mamma på ännu ett utredningshem. Han har bara träffat mamman övervakat och han har aldrig sovit med mamman. Ingen utredning om det är möjligt med en hem flytt har gjorts utan den skulle göras nu på utredningshemmet. Ett hem 90 mil bort. Först vill soc. att någon från familjehemmet skall åka med men de biologiska barnen säger ifrån. De förlorar ju också någon och vill ha sina föräldrar hemma. Efter någon timme får de ett SMS att allt gick bra, han hade slutat gråta. De har förlorat ett barn och soc. sköter kontakten med familjehemmet per SMS. Pojken har förlorat han allt, han är bara 2 år och förstår ju inte vart mamma och pappa har tagit vägen eller syskonen. Familjehemmet fick veta att de skulle stå jour ifall det inte fungerade, utan ersättning. Restresa fick de ställa in. Soc skulle höra av sig inom 4 veckor det var 6 veckor sedan.
Hur kan man göra så? Vart är barnperspektivet? Vart är barnet bästa som skall vara rådande i alla ärenden gällande barn? Är det så man skall sköta myndighets kontakter, via SMS?

Nästa ärende är tre syskonen som varit placerade i fyra år nu, de är placerade i två hem. Den äldsta är multihandikappad och låg på en madrass då hon omhändertogs. Hon hade inte ens en rullstol så hon hade aldrig varit ute innan hon kom till familjehemmet. De har ytterligare en handikappad flicka som bott re år. Fostermamman är hemma heltid för att sköta flickorna. Hon är uppe tre gånger per natt för att vända flickan i syskonskaran annars får hon liggsår. Familjehemmen stred så de fick uppehållstillstånd förra året och det var dags för vårdnadsöverflytt. Nu kommer en ny handläggare som menar att barnen skall hem till mamman. Man har ändrat sig ang. vårdnadsöverflytt. Mamman har inte ens uppehållstillstånd och har inte klarat av sina barn tidigare. Hon har inte ens eget boende utan bor i ett asylboende och står inför risken att utvisas i höst. Hur kan man fundera på att flytta tre barn efter så lång tid. Lagen om vårdnadsöverflytt ar man inte hänsyn till. Inte heller barnperspektivet eller barnens bästa. Var har de tänkt att mamman skall bo med sina barn? I asyl boendet? Skall de ge henne en annan lägenhet fram tills hösten då hon får veta om hon får stanna? Vad händer om mamman utvisas? skall barnen utvisas med henne då ? De har fått uppehållstillstånd innebär det att de då kommer att få stanna? Skall de då placeras igen? i en ny familj om hemtagningsförsöket misslyckas?

Flickan som är gravt handikappat förstår inte vad som händer. Den minsta har hela sin anknytning till sitt familjehem. Den nya handläggaren startar nu en anknytningsutredning runt mamman, men inte runt familjehemmet. Då familjehemmet protesterar anklagas de för att vara icke samarbetsvilliga. Man säger att man nu kommit fram till att den äldsta multihandikappade flickan skall in på institution, tillsammans med den andra placerade flickan. Man skall alltså ta ifrån dem båda deras placeringar som straff för att de protesterar. En institution som inte ens finns utan skall startas enbart för dessa två flickor. Det påstår de skulle bli billigare än där de bor nu. Men båda flickorna har en familj som älskar dem och som vill ha dem . En familj som de älskar och vill vara i, där de utvecklas och mår bra allt efter deras förmåga. Fostermamman har dessutom begärt vårdnadsöverflyttning vilket innebär att soc. skulle bli av med hela kostnaden. Hon har även rätt till assistansbidrag 300 timmar från försäkringskassan för flickorna vilket innebär att soc. hade sluppit att betala henne för förlorad inkomst. Men där har man också sagt nej till. De har avlastning en helg i månaden.

Mamman har genomgått en psykologisk utredning som visade att hon under inga omständigheter klarar att ta hand om flickan. Man har inte gjort någon ny. Flickan är dessutom epileptiker och får svåra anfall. Hon har avlastningen på ett korttidsboende men där får hon flera anfall men nästan inga då hon är “hemma”. Ändå skall hon flyttas hemifrån. Varför gör man så här? hur kan en ensam handläggare ha så mycket makt? Varför krävs inte att de tar in expertis? Varför lyssnar de inte på expertis. Det finns hur mycket forskning som helst som talar om att barn skadas av att slitas upp ifrån sina anknytningspersoner. Om det är nödvändigt är det en sak men här är det inte nödvändigt. Familjehemmet har efterfrågat vårdplan och genomförande plans som skall finnas med de verkar heller inte finnas. De har inga fått se. Kommunen har sedan tidigare fått grav kritik i andra ärenden men vad hjälper det? De fortsätter att göra fel. Det finns kommuner som t.o.m säger till press efter kritik att de struntar i vilket. Det är ju kommun styre. Juristerna på IVO säger då vi frågar varför de inte ger böter att kriterierna för det är för höga. De kan stänga en institution som missköter sig men man kan inte stänga en förvaltning. inte ens ta ifrån dem misskötta ärenden.
Familjehemmet har anmält men vad hjälper det? Det blir kritik men inget mer och risken att man flyttar barnen bara för att man kan. Sedan behöver man ju inte rätta till. Man hävdar som i vårt fall att det är för sent. Trots att som i vårt fall barnen efter 4 år fortfarande vill hem, tillbaka till oss. Då ser man istället till att ingen kan höra. i vårt fall sa socialchefen att man struntar i lagen i det här fallet.

Familjehemmet är inte part och kan inte ens överklaga beslutet. De anklagas för att inte samarbeta och det blir sanning i rätt utan att de har en möjlighet att försvara sig eftersom de inte är part. Hur rättssäkert är det? Hur kan det vara så? Hur kan du och ditt parti tillåta att det är så? Hur kan ni tillåta att barn och vuxna också för den delen behandlas så? Vad gör ni för att det skall sluta?

Den andra placerade flickan har bott i tre år och mamman har bara dykt upp på tre umgängen. Pappan har inte haft umgängena alls. Nu har de begärt gruppboende vilket man påstår är anledningen till att man nu funderar på att starta hemmet för två. Hur kan föräldrar som misskött sitt föräldraskap så få fortsätta att förstöra för sina barn? Vart är barnperspektivet? Den ena flickan är 15 och vill bo kvar men vem lyssnar på henne?

Det tredje ärendet ett familjehem som haft två barn placerade från två olika kommuner, men de arbetar genom en organisation. De kommer på kant med organisationen de jobbar för. De vänder sig till kommunerna direkt och erbjuder sig att jobba för dem direkt mot samma ersättning. Det handlar om 1500 kr mer än vanligt. Den ena kommunen ställer upp men inte den andra utan väljer att omplacera. Det är bara det att de får inte tag i ett eget familjehem utan igen får vända sig till en organisation. Där kostar det ännu mera än det gjorde i första hemmet. Nämligen 15 000 kr över vad det kostade tidigare. men ändra sig det gör man inte. Barnet är omplacerat trots att vare sig hen eller familjehemmet ville. Barnen skall höras, hen var 18 men vem lyssnade? ingen. Vad händer då? Ingenting.

Här är det tre ärende där ingen vill en flytt ock ändå är det precis vad man står inför eller precis har upplevt. Och barnen vem slåss för dem och deras rätt? Vem ser till att lagarna följs? Vem lyssnar på dem? Ingen.
Och familjehemmen?
Det finns ingen instans dit familjehem kan vända sig för att få råd eller stöd eller hjälp. De hör av sig till mig om de hittar mig. Är det mitt jobb? Det är vad jag gjort nästan heltid i fyra år. Jag kan fortsätta skicka ärenden ett bra tag till, ända tills någon börjar reagera.
Jag vet hur utlämnad jag kände mig då det hände oss. Ingenstans att vända sig. Ingen som kunde ge råd. Vi har inte rätt till juridisk hjälp och vi är ju inte part så vad hjälper det om vi talar med en advokat? Jag kan iallafall lyssna och ge de råd jag samlat på mig under vägen. Men varför finns det ingen som kan sätta ner foten och säga ifrån? Som säger: NU ÄR DET BRA. NU RÄCKER DET. Man behandlar inte barn så här. Man behandlar inte svenska medborgare såhär. Myndigheter får inte behandla människor så här. Har man tagit barn ifrån sina föräldrar så får man faktiskt gör ett bättre jobb.
Vi som familjehem kan inte, får inte försvara de barn som bor eller har bott hos oss. Vi kan inte får inte försvara oss själva. Vill ni ha familjehem? Vi lyckas i 90 % av fallen men vem vill jobba såhär? Hur många tror ni vill fortsätta då man fortsätter att behandla oss så här?


Man blir bara trött, arg och ledsen. och jag ber er gör något. Eva fostermamman i Markärendet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar