Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 23 juni 2013

Dömda ändå

Vid dethär laget vet de flesta att vi inte gjort fel.
Vi har börjat fundera på att ta upp livet som familjehem igen och har ringt runt lite.
Vi är godkända, utredda, har goda vitsord och ett hem som skulle passa placeringar ur flera synvinklar. Vi har gedigen erfarenhet men ändå så är det flera som inte vågar jobba med oss.

Borås sa att det inte ville stöta sig med Mark. Att det nog ändå var något som inte kommit fram.
Undrar varför åklagaren då startar en förundersökning med plan för åtal?
Undrar varfrö socialstyrelsen gav så mycket kritik.
En organisation Inom sa att vi ju var mitt i processen. Vilken process frågade jag? Jo om barnen skall komma hem. Men var har du fåttt det ifrån frågade jag. Det finns en dom sedan två år att barnen skall stanna där de är. Men ni kommer väl över klaga blev svaret. För det första hade det varit för sent att över klaga om vi nu kunnat det men vi är ju inte part.

En annan Rewit menade att vi var tvungna att ta oss ur det först. Hur menar du frågade jag. Jo det vore bra om du jobbade med lite annat först. Men det gör jag och har gjort hur skulle vi annars klara oss frågade jag. Det har gått fyra år.
Vi varför engagerade särskillt jag. Jag frågade om de inte ville ha engagerade familjehem. Jag frågade om de kunde tänka sig hur bra det skulle bli om jag lade engagemanget på ett eller flera barn istälet.
Många placeringar är desutom sådana att den placerande kommunen vill att man skall vara hemma iallafall en vuxen. Så jag skall jobba vilket jag gör för att sdan ta ledigt.

Vad skulle jag gjort istället för att engagera mig? satt mig ner och stirrat i väggen och förmodligen gått in i en depression? nej det hade ju inte varit bra blev svaret.

Jag har fått höra att jag är för engagerad så man inte tror att jag kan sluta, inte kan ändra mig och lägga ner tiden på en placering istället.

En organisation sa att de fått så fina vitsord om oss och vi var just ett sådant hem de sökte men valde att avstå eftersom vi nog skulle bli svårt insålda till kommunerna. De ville inte ens försöka.
Det konstiga att ett flertal kommuner vill jobba med oss men de har inga barn att placera.

Det jobbiga är att man döms på förhand, döms för något vi inte gjort. Som sagt vad skulle jag gjort istället. Tigit, sett på, grävt ner mig, eller nu ljuga, inte tala om, undanhålla eller låtsas? Skulle jag låtit bli att engagera mig , låta bli att försöka ändra lagar. Sluta försöka förändra situationen för utsatta barn?
Skall man inte engagera sig för de barn som placeras?
Nej det är jobbigt att veta att man inte gjort fel men ändå dömas på förhand för något man inte gjort. Inte kunde eller kan påverka. Det blir som att inte kunna gå vidare trots att vi inget hellre vill. Inte kunna gå vidare  därför att vi inte får hjälp utan döms och får höra att vi sitter kvar. Vi har rest oss och gått vidare så gott vi kan men det verkar som en del inte vill se det.
Hade vi stått kvar i det trauma vi hamnade i, utsattes för, så hade vi nog legat inne hela familjen vid det här laget. Vi hade inte varit fungerande personer utan traumatiserade vrak.
Ibland glömmer folk fort och i andra fall kan de låta en leva kvar i det som hänt i evinerlig tid.

Barnen glömmer vi inte och de kommer för alltid att vara en del av vår familj. Deras rum står där och det är det första de springer til de gånger de tillåts att komma. En ny placering skulle inte ta bort det byta ut dem eller på annat sätt minska deras betydelse. En ny placering skulle däremot göra att vi kom vidare, fick lite upprättelse och inte slutar som dömda utan att ha gjort fel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar