Dom tog "våra" barn: Bara tre av tio

Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.

Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 21 juni 2013

Bara tre av tio

Det visar sig nu då de första 300 ärendena är granskande att bara tre av tio får ersättning utifrån att de vanvårdats av staten. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5570596 Det är inte klokt. Först fick de strida hur länge som helst för att överhuvudet taget få igenom någon ersättning och sedan kommer nästan ingen att uppnå kritterierna för ersättningen, med andra ord får nästan ingen ut nått iallfall.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tre-av-tio-vanvardade-utan-pengar_8280764.svd

– Många av de här har blivit bestulna på sin barndom. De har blivit bestulna på familj, syskon, allt. Att man har lagt ribban så högt som man har gjort tycker jag är omänskligt, säger hon till Ekot.

Men Ersättningsnämndens ordförande Göran Ewerlöf anser att det är rimligt att 30 procent får avslag. Han pekar på att det måste ha varit allvarlig vanvård om någon ska ha rätt till ersättning. Det kan exempelvis handla om sexuella övergrepp, misshandel, väldigt hårt arbete och särbehandling.

Hur kunde det bli så? det var väl inte tanken. då var det ju bara tomma löften.

Sedan fortsätter aftonbladets serie om misshandlade kvinnor
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17001394.ab enligt WHO så har var tredje kvinna i världen någon gång utsats för våld.

Under torsdagen presenterades den nya studien i Genève. Resultatet är allt annat än trevlig läsning.

Cirka 35 procent av världens kvinnor misshandlas någon gång av sin partner eller någon släkting, det skriver Svenska Dagbladet.

I de allra flesta fall så är det maken som misshandlar kvinnan. Många fall slutar med benbrott eller komplikationer vid graviditeter. I 42 procent av alla kvinnomisshandelsfall får kvinnan allvarliga skador.

– Detta är chockerande statistik som visar att kvinnomisshandel har blivit ett globalt hälsoproblem som nått epidemiska proportioner. På grund av stigma finns en underrapportering så problemet är troligen mycket större, säger Claudia Garcia-Moreno

Våldet mot kvinnor i hemmet skördar också många liv. Enligt studien så har 38 procent av världens alla mördade kvinnor dött efter att ha misshandlats av sin man eller partner.

WHO menar att man för att komma till rätta med det utbredda problemet måste göra flera saker. Bland annat måste länder bli bättre på att upptäcka barnmisshandel, den som misshandlas löper större risk att själv misshandla. Personal på sjukhus måste också bli bättre på att se när en kvinna misshandlats, då många ofta är rädda och förklarar blåmärken med att de "har ramlat".

– I många länder är det socialt acceptabelt att slå sin fru. Det ses även som ett uttryck för kärlek. Sådana normer måste ändras tidigt, i skolor och familjer. Utbildning är nyckel i kampen mot kvinnomisshandel, säger Garcia-Moreno.

Våld i parrelationer, de värst drabbade regionerna:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varför

Vår familj har arbetat både som kontakt, avlastning och akut hem. Senare år valde vi fasta plac. för tonåringar men sist har vi haft två små barn. En s.k. uppväxtplacering ett begrepp som inte finns i lagen. Orsaken att man börjar är många men för oss var det att vi hade tid och plats och vill ta ett samhällsansvar. Som familjehem upptäcker man snart att man inte har några rättigheter vilket i förlängningen innebär att inte heller barnen vi jobbar med har några rättigheter. Många utsätts men familjehem hotas, anmäls och skräms i många fall till tystnad vilket för med sig att många inte vågar strida för de barn som är satta i deras vård. Kontentan blir att problemet inte uppmärksammas och redan utsatta barn far illa. Det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Den möjligheten saknar ett familjehem de är inte part. Alla lagar utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt men så är inte alltid fallet. Det jag stött på har fått mig att försöka ändra lagar och visa på de missförhållanden som förekommer. Jag har varit i riksdagen en gång och 19 av mina förslag ligger redan som lagförslag. Första lagen som en direkt konsekvens av vad som hänt oss kom nu d 1 juli 2010 då Lex Sara även omfattar socialtjänsten. Uppdrag gransknings program handlar om oss d 20 oktober och jag har nu fått ytterligare en inbjudan till riksdagen.

Stängt

Har sett att en del anklagar mig för att ha tagit bort eller strukit inlägg men det är inte sant. Efter att ha fått en anmälan på familjelivs sida valde jag att gardera mig och flytta bloggen i ett forum där jag inte stängs ner på grund av eventuella anmälningar. Först tänkte jag flytta med alla inlägg men det blev för jobbigt.

Hitintills har jag haft en länk dit men nu då beslutet kom att vi får hem dem finns det ingen anledning att ha kvar den så den har jag stängt ner.

Nu blev det inte så att vi fick hem dem. Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade en jurist som inte stått i domstol på 5 år, förlorade. skickade en som inte ens var på slutpläderingarna. Vi förlorade igen och då jag gick ut i press med det röstade ordförande emot ytterligare ett överklagande trots att han inför hela Sveriges befolkning stått och lovat att ta det så långt det gick för att pröva vikten av anknytning. Så blev det inte.

Det värsta är att vi inte vare sig var först eller sist. Jag får mellan 1-3 ärendena i veckan. Lika hemska, lika felhanterade....