Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 1 juni 2013

Bakom en skärm

Undrar om ni såg artikeln om pojken som stängts in bakom en skärm i skolan. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16875694.ab Man påstod att det ar för hans skull.
– De är för elevens bästa. Den finska skolan är full med sådana här, säger pojkens lärare Ilkka Kontkanen till tidningen.
Den finska utbildningsstyrelsen håller inte med om att det är en vanlig lösning. Däremot vet de att det förekommer.
– Det är inte vanligt att man använder skärmar. Men visst är det någonting som speciallärare känner till, säger Pirjo Koivula på den finska utbildningsstyrelsen till tidningen.
Hon säger att det inte finns några direktiv för hur skärmarna ska användas. Däremot understryker att de inte får användas som ett straff. Eleven ska heller inte tvingas sitta bakom väggarna hela tiden. Det måste alltid finnas möjlighet för eleven att samarbeta med sina klasskamrater.
Det var i Finland men det händer även här.
http://www.sannanovaemilia.se/att-exkludera-ett-barn-ur-gemenskapen/
Det hade gått två veckor in på den nya terminen för min son i åk 2. Han var fortfarande 7 år gammal.
En fredagkväll bröt han ihop i min famn och grät och sa att han inte ville tillbaka till skolan mer. Jag försökte få honom att berätta vad som hade hänt. Så småningom kröp det fram.
”Jag får inte sitta med de andra barnen mamma…”
”Hur menar du då?”
”De har ställt min bänk bakom en skärm i andra sidan av klassrummet…”
”En skärm? Hur menar du då?”
”De säger att det är för min skull… för att jag inte ska bli störd av de andra barnen…”
Jag kunde känna hur vansinnet började koka, djupt inom mig.
”Du menar att de placerat din bänk bakom en skärm så att du inte kan se de andra barnen?”
”Ja mamma… men det är för min skull…”
”Hur känns det här för dig Julius?”
”Det känns inte bra alls… jag vill ju sitta med mina kompisar…”
 
Hon beskriver hur hon tar tag i problemet och kräver en ändring medan pedagogen läraren ifrågasätter hennes ifrågasättande.
Som sagt hur kan man behandla barn så?
Ett tydligt barnperspektiv skall vara rådande i alla ärenden gällande barn.....


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar