Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 22 oktober 2011

När jag blir stor och bestämmer själv

Ännu en artikel. I HN igår http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1402213-hermansson-ledsen-och-nedslagen

Idag sliter längtan efter dem sönder mig. Var är rättvisan? Var är humaniteten i detta? Var är barnperspektivet?

Domen slår fast att barnen har hela sin anknytning till oss, att vi är deras psykologiska föräldrar. Ändå menar de att det inte räcker därför att samarbetet mellan vuxna är viktigare.
Och så säger man att barnperspektivet har beaktats. hur då?
Dessutom ett påstått bra samarbete som inte existerar.
Eftersom barnen är skyddsplacerade finns inget samarbete mellan den nya familjen och biomamman. Beslutet baseras alltså på en felaktig påstående som går hem på grund av okunskap i hur det fungerar.
Däremot talar två vittnen om att samarbetet mellan mig och mamman har fungerat och fungerat väl och det blev bättre umgängen då jag var med. Den ena jobbar åt en annan avdelning på Gryning som påstår motsatsen.

Har redan skickat det vidare till mina kontakter i riksdagen med frågan om det var så lagen skall tolkas, om den är felskriven eller lämnar för mycket åt egen tolkning eller om det helt enkelt saknas vissa delar eller den behövs ändras.

Men jag saknar dem, de busiga ögonen, skratten, deras små kramar, deras röster, allt runt dem. Tösens bestämda åsikter, då hon spelar sur när hon inte får som hon vill och skrattet när hon upptäcker att hon inte var så sur som hon trodde.
Pojkens lite underfundiga bus när han sedan lägger huvudet på sned i väntan på att man skall förstå vad det var som var så busigt, så roligt och sedan spelet i ögonen när han förstår att jag förstod och lyckan över att ha lyckats.

Längtan efter deras kramar, att få smeka över deras hår, lukten av dem.
Hur kan man göra människor så illa? Om vi bara hade fått ringa dem ibland så att det inte blev så långt emellan. Tre veckor är lång tid när man längtar så det gör ont. Och det är ju inte bara jag/ vi här hemma som längtar utan det är ju vad de beskriver också när vi träffas.
Ändå påstår barnens advokat att de inte vill träffa oss och inte vill flytta hem til oss igen. Likaså Grynings personal som varit med och planerat, genomfört och vars hem barnen nu bor i och kostar ca 19 mijoner om de stannar där. Inkomster för deras vinstdrivande företag.
Barnen är så stora att de borde höras. Vad vill de själva? Vart vill de bo. De är väldigt tydliga i det.
"Mamma jag längtar hem, jag vill bo hemma. När jag blir stor och bestämmer själv då kommer jag och bor hos dig".
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)