Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 14 december 2010

Socionomen nr 8

Nu har jag äntligen fått tidningen socionomen. Nr 8 I den ligger en debatt artikel av Lisbeth Pipping och Maria Kornevik Jakobsson. De skriver om
”Avsaknad av rättsäkert förfarande i Marks kommun”


De lyfter det faktum att barnen inte har någon företrädare vid omplaceringar. Att vi som familjehem inte har någon talan, vi som känner barnen. Bristen av en instans att vända sig. Som de skriver vådan uppstår då man bortser från familjehemmets kunskap om barnen en erfarenhet som är grundad i erfarenheter efter att ha levt med barnen, lärt känna dem under ofta en lång tid. Baren och vuxna skall inte få höra av nämnder att de ”inte haft en aning”.
I vårt fall undrar jag hur någon ens har mage att påstå att de inte visste eftersom jag gjort allt jag kan för att tala om och varenda en har fått minst tre personliga brev hem i brevlådan med informationen att något var helt fel. Hur kan man med att ändå stå och påstå att man inget visste?

I dagens HN http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1057628-skolverket-riktar-kritik-mot-mark står det att Marks kommun återigen fått kritik. Denhär gången är det skolinspektionen. En elev har satts under stöd för att han haft ett negativt socialt beteende. Jag vet att det är svårt i skolan men grabben hade inget behov av stöd i undervisningen, och skoaln ansåg att föräldrarna var ”jobbiga” relationen var ansträngd. Skolan ansåg dessutom att stödet han inte behövde försvårades av den ansträngda relationen med vårdnadshavaren. Men andra ord då vårdnadshavaren ifrågasätter så blir de jobbiga och ses som problemet. Nu vet jag att jag drar slutsatser utifrån vad som hänt oss men jag känner igen det. Vårdnadshavaren protesterar för att man ser att något inte fungerar och då blir det plötsligt deras fel.
Vad jag har hört så är ”Markandan” utbredd.
Alla som inte håller med vad "myndighetspersonen" man kommer i kontkat med är orosmoment och har samarbetsproblem. Och man sätter målen utan att veta om eller hur de skall uppnås, utan att veta hur man skall ta sig dit. Har fått kontakt med och hört om människor som är drabbats av det både inom äldre omsorgen och på handikapp sidan. Och här skolan. Naturligtvis får vi inte glömma socialen som jag anser hitintills varit värst. Hoppas att det blir bättre.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)