Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 19 december 2010

Julkort och Jag hatar dom..

Idag tog vi tag i julkorten. I vanliga fall brukar jag börja för länge sedan och vara klar nu. Jag gör egna kort, nya motiv eller idéer för varje år. I år har varken lusten eller energin infunnit sig men idag tog jag mig i kragen och till sist med både maken och sonens hjälp fick vi klart korten för året. De blev inte lika fina som de brukar och inte lika ”spännande”, kreativa eller unika heller men det var vad vi lyckades åstadkomma i år.

Då jag skulle lägga sonen kom det. ”Mamma det kommer inte bli någon bra jul”. ”Varför säger du så”? frågade jag.
”Barnen är inte här” grät han. ”Det blir inte det samma utan dom. Varför skall dom vara så långt borta och varför får de inte vara här, hemma? Jag hatar dom som gjort så. Dom som bestämmer”. Sa han.
”Jag saknar dom så, ingenting är lika roligt längre.”
Hur tröstar man? Vad säger man? Hans längtan efter ”syskonen” de han växt upp med. De han inte ens minns hur det var att vara utan, särskilt ”lillebror” är så påtaglig.
Hur skall jag förklara sådant jag inte heller förstår? Inte någon annan heller för den delen. Förlusten blir så påtaglig i vissa situationer och det är så svårt att trösta, förklara när man inte själv har några svar.

Igår under bröllopsfesten kom det fram en kvinna. Hon berättade att hon följer oss och vad som hänt. Hon berättade att en släkting till henne jobbar på socialstyrelsen med att skriva ner regler för socialtjänsten om jag fattade saken rätt. Släktingen var informerad om både vårt och ett annat ärende och satt nu på ”första parkett”, försökte ändra, dra riktlinjer göra det som gick utifrån vad som hänt.
Det var många där som visste om oss och vad som hänt. En familj till som varit med om samma sak för något år sedan och en som berättade att den nya ordföranden i nämnden, den som kommer nu efter jul hade varit klasskamrat och alltid hade stått för bra värderingar. ”Jag vet ju vilken etik han lever efter och vilka värderingar han har så det kommer nog bli bra” fick jag höra. Välden är liten ibland. På samma sätt som vi fick veta att och vart de flyttat barnen. De blev ju placerade hos en god väns, vänners, vänner. Som jag sagt tidigare, jag tror inte på slumpen.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)