Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 3 maj 2014

Visst händer det i Svergie också.

Många är det som reagerar över åtta åringens död.
http://www.expressen.se/kvallsposten/en-attaarig-flicka-hittad-dod-i-karlskrona/
På långfredagen tipsades polisen om att den åttaåriga flickan hade synliga blåmärken.
Polisen skickade vidare informationen till socialen i Karlskrona samma dag.
Först på torsdagen 1 maj hittade kommunen anmälan.
Då var flickan död – och hennes vårdnadshavare anhållna misstänkta för mord.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18813023.ab
En granne beskriver att flickan blivit tystlåten sedan hon flyttade in, skriver Blekinge Läns Tidning.
På långfredagen mötte grannen flickan i hissen och larmade polisen. Flickan hade en blåtira och skador på benen.
– Hon var så illa slagen att hon inte kunde gå, säger grannen till Blekinge Läns Tidning.
Grannen larmade polisen. En polisman i Karlskrona ringde sedan upp henne för att kontrollera uppgifterna.
– Polismannen ringer upp uppgiftslämnaren och utifrån de uppgifter han får skriver han ett pm och gör en dragning för de befäl som är i tjänst, säger Lotta Hansson, pressinformatör vid Blekingepolisen till Aftonbladet.
Polisen upprättar ingen polisanmälan utan agerade enligt Lotta Hansson enligt de rutiner som finns kring ärenden som rör ”allmän orosanmälan”.
– De uppgifter han får menar han inte är tillräckligt. Det finns inget konkret misstanke om brott som faller under allmänt åtal, säger Lotta Hansson.
Faxet som polisen skickade diarieförs hos kommunen på tisdagen efter påskhelgen och på onsdagen den 23 april tilldelas pm:et till en handläggare på socialförvaltningen.
 
Man kräver en förändring, man kräver att det inte skall hända igen.
http://www.expressen.se/kvp/kronikorer/maria-rydhagen/nar-man-jobbar-med-barn-som-far-illa-far-man-aldrig-gora-fel/
Det ska finnas ett hundraprocentigt skydd för barn som far illa. I många yrken går det an att göra fel. Det är inte bra när man gör det, och man riskerar att få kritik och hån, men livet går vidare.

När man jobbar med barn som far illa, däremot, får man aldrig, aldrig göra fel. 
Sedan består socialtjänsten naturligtvis inte av övermänniskor. De har inte röntgensyn, inbyggd lögndetektor eller förmågan att läsa tankar. Det är alltså möjligt att göra hembesök hos en familj där de vuxna lyckas knipa igen, tona ner och skyla över så till den grad att det inte går att utläsa att barnet far illa.
Nödropen kommer på mejl, fax, i brev och via telefon. Ibland blir de liggande någon dag. Ibland blir en tjänsteman sjuk. Det finns rutiner för det också. En kollega kollar upp fallet igen. Anmälningar får inte falla mellan stolarna, och det gör de inte heller i de allra flesta fall.Trots grannarnas och polisens larm blev faxet liggande oläst på ett skrivbord.
Det får inte finnas sådana maskor i nätet, inte ens i en promille av fallen får barnen falla mellan stolarna.
Alla kommuner där rutinerna fungerar måste fortsätta att följa rutinerna till punkt och pricka, och alla kommuner som Karlskrona där de inte fungerar fullt ut måste undersöka vad som gick fel och göra om, göra bättre.
Men i dag kan man bara göra som poliserna på akuten, gråta över den lilla flickans smärta och utsatthet, och att hon förefaller ha lämnats så fullständigt ensam i den.

Och en beskriver socialtjänsten som ett sjuknkande skepp.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18816904.ab
För några år sedan kom en allmänt formulerad rapport med de förväntade fynden: utredningar som går för långsamt eller inte görs alls. Riskfaktorer var psykisk sjukdom, isolerade familjer, vårdnadstvister, ekonomiska problem.
Jag tror att mer måste till. Att det måste bli ett ansvarsutkrävande. Flera frågor bränns. Varför läser inte socialsekreteraren sin post på en vecka? Vad visste cheferna om hennes arbetssituation?
Tjänstemän vid offentliga myndigheter kan åtalas om de inte gör sitt jobb, av oaktsamhet eller underlåtenhet. Nu bör ansvariga i Karlskrona polisanmälas för tjänstefel.
 
Man undrar vart de vuxna var som skulle värna om Flickan Yara http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/britta-svensson-var-fanns-den-vuxna-som-varnade-om-yara/
När tioårige Bobby hittades död 2006 rullades en fasansfull berättelse upp om månader av tortyr och vanvård. Bobbys öde visade hur utsatt ett barn kan vara mitt i den svenska välfärden.
När jag fick höra om den åttaåriga flickan i Karlskrona gick mina tankar direkt till Bobby. Hur jag under rättegången i Eksjö tingsrätt mot Bobbys mor och styvfar dag efter dag fick höra alla detaljer om hur grymma vuxna kan vara mot ett försvarslöst barn. Och vilket avstånd det är till andra vuxna som kan ingripa och sätta stopp. 

Av de ensamma flyktingbarn under 18 år som kom till Sverige 2012 var 15 procent flickor och nio procent var under 12 år.
Här finns alltså människoöden som de flesta av oss inte vet ett dugg om. Hisnande människoöden. Det finns alltså föräldrar som skickar i väg sin då sjuåriga dotter, ensam, till ett främmande land?
Om denna sorts trauma, med alla dess nyanser och tragedier, har journalisten och regissören Zanyar Adami berättat i sin film "Krigsduvor". Han kom utan sina föräldrar till Sverige när han var fem år.
Hans film handlar om den elvaåriga kurdiska flickan Shadi, som kommer ensam till Sverige. I en fruktansvärd scen tvingas flickan i väg ombord på flygplanet, bort från sin mamma. "Varför lämnade du mig mamma!" är filmens bottenlöst förtvivlade skrik.
- Det finns de som tror att barnen som kommer valt det själva. Men det är få som gjort det, det finns tvång på olika sätt, sa Zanyar Adami till mig.
 
Det är bra att många reagerar. Det är bra att många skriver och lyfter men jag har sett det många gånger nu under de snart 5 åren jag drivit på. Man lyfter under några dagar kanske någon vecka och sedan blir det tyst igen. Låt det inte bli tyst denhär gången utan låt ropen med krav på förändring fortsätta. Låt dem bli högre och högre tills det händer något.
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar