Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 6 maj 2014

Men vad gör man?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/brister-i-skydd-av-barn_3522086.svd
Samhället misslyckas med att skydda barn som riskerar att fara illa. Personalen som arbetar med ärendena har inte tillräckligt med kunskap och stora skillnader mellan kommuner gör systemet rättsosäkert. Det menar Madeleine Cocozza, doktor vid Linköpings universitet som granskat socialtjänstens arbete
Madeleine Cocozza är psykoterapeut och doktor vid Linköpings universitet. Hon är även författare till boken ”Barn far illa”, som bygger på hennes avhandling vid universitetet från 2007.
I boken granskade Madeleine Cocozza 1500 anmälningar om barn som far illa och följde upp hur socialtjänsten följde upp dem.
– Det jag kom fram till då gäller fortfarande. Det har inte blivit någon ändring överhuvudtaget, säger hon efter nyheten om den mördade 8-åringen
I de anmälningar som Madeleine Cocozza tittade på i samband med sin avhandling bedömde hon att 74 procent av anmälningarna var bristfälliga. Hon har uppdaterat sitt material med de undersökningar som tillkommit sedan dess.
Och de visar alla på samma resultat, förklarar hon.
– Varje år dör tre till fem barn på det här sättet – de dödas av föräldrar och det har gjorts en anmälan. Ett bra barnskyddssystem ska skydda barn från att det här händer. Det är inte acceptabelt att det inträffar.
 
Ja bevis för att det stämmer vad hon säger hittar man direkt:
Här är en kommun som vill placera ett barn i ett familjehem de redan ratat på grund av missför hållanden
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/gavledala/barn-kan-bli-placerat-i-kritiserat-familjehem

eller pappan som satt skräck i hela sin familj utan att någon agerar
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5853131

Jag håller med Kerstin Weigl i frågan: Vad tänker du göra åt det Maria Larsson?
http://www.aftonbladet.se/incoming/article18830171.ab
De försvarar sig. De tar det personligt. Det är svenskt. Vi tänker överslätande att de stressade socialarbetarna gjort sitt bästa och inte förtjänar stryk. Att det kan handla om missförstånd kanske. Ingen ville ju att Yara skulle dö?
Nej. Men i en lång kedja har små och stora beslut fattats. Varje sten måste vändas. Jag vill veta hur man tänkte kring att en sjuåring tycktes ta hand om två småbarn. Jag räknar med svar på vem som såg hennes blåmärken.
Men nästa steg är att söka det strukturella ansvaret längre upp i samhällsapparaten.

Vilken är din plan?

Vi har en gedigen tradition av att gömma och glömma våra stora sociala skandaler. Helt nyligen kom sanningen ifatt oss om hur svenska barn egentligen hade det i fosterhem ända in på 70-talet.
Inte vet vi allt om våldsutsatta barn i dag. Socialstyrelsen har granskat 19 fall på tre och ett halvt år där barn dödats. Inte så många. Man skulle kunna tro att livshotande vanvård är ovanligt. De fall räknas där en eller flera gärningsmän dömts i domstol och där det funnits ett skyddsbehov.

Men det räcker inte på långa vägar, anser tre välmeriterade barnläkare: Klara Lahne, Gabriel Otterman, Staffan Jansson. De skrev i Läkartidningen för något halvår sedan att 150 oklara dödsfall bland barn borde utredas. 150. Varje år.
Hallå statsrådet Maria Larsson, vilken är din plan?
I dag är jag med på Lotta Bromé. P4 mellan 13-15 skall föstöka ändra då jag vet närmare tid. Inslaget med mig skall visst bli ca 10 minuter Väldigt styrda frågor runt rättegången.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)