Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 13 maj 2014

Stolt och glad

Sedan en länk till en författare som bloggar om oss. http://viplistan.se/vip/?url=http://ramona-fransson.blogspot.com/2014/05/anders-eva-och-rasmus-och-fanny-hor.html
Jag blev både stolt och glad och kopierar hela texten:
Anders, Eva och Rasmus och Fanny hör ihop! Hur svårt ska det vara att förstå detta?
Eva och Anders har aldrig gett upp! En stor eloge för det!
Men att slåss mot socialnämnder i Sverige kan ibland liknas vid att slå huvudet i väggen. Många av dessa "människor" är arroganta och utan den minsta självkritik.
De tror i sin infantila värld att det de gör är för "barnens bästa". Men i själva verket har de makt som de inte borde ha. Makt som förgör och förstör.
Ibland får jag känslan av att de vill säkra sina jobb! Om vi gör si och så kommer barnen garanterat hamna i trubbel och då rycker vi ut som en riddare på den vita hästen och " tar hand om dem". Tanken på att barnen borde få en chans, en riktig chans, verkar inte finnas i deras hjärnor. Hur man än letar så hittar man inget.
Orden, trygghet, kärlek och omsorg för barnen verkar vara lika bortblåsta som löven om hösten.
Som tur är finns det kvinnor som Eva och män som Anders. De kämpar oförtröttlig mot orkanen som blåser mot dem. Idag är det klart att dessa inkompetenta sociala tjänstemän (kvinnor) ställs inför skranket. Ja, där ska de stå! Men det fattas många fler ... kanske, kanske kommer det en lag så småningom som i verkligheten sätter barnen främst och om det gör det, kommer fler barn att få en ärlig chans till ett bättre liv.Enbart tack vare kämpar som Eva och Anders. Jag hoppas att Fanny och Rasmus snart är hemma igen!
Upplagd av kl.

1 kommentar:

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)